Min mors död lärde mig livets viktigaste läxa, jag är älskad precis som jag är!

Min mor dog för 29 år sen. Idag är jag exakt ligga gammal som hon var den dagen hon lämnade detta jordeliv, 49 år, 2 månader och 1 vecka. Hon fick diagnosen bröstcancer 2-3 år tidigare, hade genomgått både operation och cellgiftsbehandlingar. Slutskedet var en känslomässigt blandad period i mitt liv. Jag var 20 år, levde i ett kollektiv i Washington DC och livet lekte. Samtidigt låg min mor på sin dödsbädd och hade gett upp kampen. Jag minns så väl att jag försökte peppa henne till att åtminstone försöka gå ut och hämta tidningen i brevlådan, men hon orkade inte. Det ville liksom inte bli verkligt för mig att hon snart skulle dö. Det svåra var att vi i familjen inte pratade så mycket om det som skedde, vi försökte fortsätta med våra liv så gott det gick. Det tog mig flera år att bearbeta denna upplevelse. Visst var jag ledsen i början, jag grät när vi spred hennes aska i Siljan, en omtumlande upplevelse då många av de som var där också bar på blandade känslor. Min morbror, som min mor inte hade haft kontakt med pga ett gräl i samband med uppdelningen efter min morfars död, var uppenbart påverkad av både sorg och ånger. Själv fick jag höra att jag inte skulle gråta. Jag minns hur ställd jag blev över detta, även arg, fick jag inte gråta på min mors begravning? Nu förstår jag att det förmodligen handlade om att det för personen som sa det blev för tungt att se min sorg över min döda mor, att det var deras sätt att hantera det.

Den känslan som kom efteråt och tog lång tid att bearbeta var ilska. Det var ju tabu att vara arg på någon som var död, ännu mer om det var min egen mor, hon hade ju inte gjort något fel… och hon var ju död, kunde inte försvara sig… Men i mina ögon, just då, var det precis det hon hade gjort, hon hade gett upp, släppt taget om livet, låtit rädslan omsluta henne så att hon försvann från min värld. Jag var så arg att jag skrek, slog på kuddar, kastade stenar i skogen och i havet för att få ur mig all ilska. Den var ibland som en rasande orkan som jag inte kunde få stopp på när jag väl hade släppt den lös. När jag väl blev sams med ilskan, lät den finnas där som en helt naturlig reaktion på det som hade hänt i mitt liv, först då kom den stora sorgen, sorgen över att hon inte skulle vara en del av resten av mitt liv, sorgen över att hon inte skulle vara med den dag jag gifte mig, att hon inte skulle vara med den dagen jag fick barn, att hon aldrig skulle få uppleva att vara mormor, att mina barn aldrig skulle få träffa sin mormor. Jag sörjde också att jag inte fick chansen att få en vuxen relation med henne, sitta och prata med henne om livets utmaningar över ett glas vin. Sorgen kom i stötar, som återkommande vårfloder. Den kunde ligga där och småporla som en liten bäck tills något triggade den. Några såna triggers var min fars tal på mitt bröllop, att min mor var med på sitt sätt, för vi gifte oss i Leksand, vid Siljan, där hennes aska fanns. När min dotter föddes och jag kände mig oerhört ensam med det enorma ansvaret det innebar att bli förälder, att ett stort ansvar nu låg på mig på ett sätt jag aldrig tidigare hade upplevt och hon inte fanns att prata med om det som skedde. När jag tog sjuksköterskeexamen och barnmorskeexamen, hon hade varit sprickfärdig av stolthet. Sen blekande denna sorg och en tomhet tog över, en känsla av att inte känna någonting, en brist på känslor helt och hållet. Detta var nästan svårast för mig, att känna mig likgiltig gentemot min egen mor. Så här i efterhand kan jag se att jag behövde denna tomhet för att fylla mitt liv med mig själv, att äntligen på allvar börja förstå vem jag är och låta denna fantastiska människa som var jag få ta den största platsen i mitt liv, att få kontakt med mitt innersta väsen, min själ, och låta denna kärna vara den som leder mig i livet, visa mig hur magiskt livet egentligen är att leva.

I höstas var jag med om en väldigt speciell upplevelse. Jag var på en retreat och jag kände på mig att det var något speciellt jag skulle hämta denna helg. Sista dagen börjar ledaren beskriva ett gruppcoachningsprogram och jag känner hur tårarna börjar rinna och hur kroppen börjar skaka, jag låter det bara ske för jag förstår att detta är själen som skriker DETTA SKA DU GÖRA!!! Jag minns inte vad ledaren sa, jag uppfattade bara enstaka ord som kvinnor och gemenskap. När hon väl var färdig loggade jag in på ansökan via telefonen och bara skrev tills jag var färdig och skickade iväg den, utan att ha läst kursbeskrivningen. Jag visste inte riktigt vad jag hade skrivit och jag brydde mig inte så mycket, jag litade på att själen hade sett till att det som behövde kom med. Jag kom in på programmet och jag var överlycklig för jag förstod att detta var min väg ut ur sjukskrivningen, min väg ut ur denna förlamande trötthet som hade tvingat mig att lägga hela mitt väsen på livets stoppknapp.

Ett par månader senare, när vi precis hade påbörjat programmet var jag med om en väldigt speciell upplevelse. Under en meditation känner jag att min mor kommer till mig. Jag känner hennes närvaro så starkt, hon är så kärleksfull och hela jag känner mig helt fylld av denna villkorslösa kärlek. Sen blir jag medveten om att hon säger till mig att nu är cirkeln sluten, nu är du i hamn, dit jag önskade att du skulle, till dig själv, till möjligheten att fullt ut få vara du, magisk, älskad och fullkomlig. Tårarna rinner av glädje och denna enorma kärlek till min mor som jag hade längtat efter att få känna i så många år. Det var som att hennes död på nåt sätt var orkestrerat av universum för att jag skulle få det jag behövde för att komma dit jag är idag. Detta känns läskigt för mig att skriva på en offentlig plats för att jag vet att det är en enormt provocerande tanke, men det är min sanning. Alla har vi vår egen sanning som vi väljer att leva utifrån, något som ingen annan kan ta ifrån oss, som bara vi själva kan och har möjlighet att omvärdera och förändra. Utifrån min sanning tror jag att sjukdomar (inklusive cancer) är kroppens sätt att berätta för oss att det är något i livet som inte står rätt till, att det finns en del av oss som vi förnekar, trycker ner för att vi tror att vi behöver vara någon annan än den vi egentligen är, vi tror att det är något fel på oss. Denna uppfattning påverkar vårt sätt att leva livet, sätter sig i kroppen och gör kroppen fysiskt sjuk. Men nu är det dags, dags att börja visa hela världen hela mig, vem jag är: gudinna, shaman, healer, livscoach och ja, fortfarande barnmorska. Mer om dessa egenskaper ska jag utmana mig själv och dela framöver.

Detta inlägg är en hyllning till min mor som dog den 5 december 1989, i en säng på övervåningen i ett hus hon knappt kände i utkanten av Chicago. En hyllning till min mor som levde sitt liv utifrån sin egen sanning, en sanning som handlade om att göra andra glada, att se till så att jag och min syster fick det bästa av det vi behövde, en sanning som innebar att hon alltför sällan lyssnade till sina egna behov, en sanning som har gett mig den mest värdefulla lärdom i mitt liv: att jag är älskad oavsett vad jag gör, inte gör, säger, inte säger, är eller inte är.

Tack älskade mor för allt du gav mig och fortsätter att ge mig. Jag älskar dig, alltid!♥

 

Mor

11 reaktioner till “Min mors död lärde mig livets viktigaste läxa, jag är älskad precis som jag är!”

  1. Tack fina Kattis för att du delar med dig av ditt fantastiska liv. Vi kom ju förbi dig den dagen, jag och min mamma. Det var ju hennes 75e födelsedag. Vi delade vår glädje. Känns speciellt att tänka på när jag nu läser om din berättelse. Jag kände att det var något den dagen. Nu förstår jag lite mer. Kram

    Gilla

  2. Så vackert och kärleksfullt skrivet, kära Kattis.
    Samma morgon innan jag läste ditt inlägg lyssnade jag på P4, barnmorgon med Farzad (så tror jag att det stavas?). Temat på dessa ca 5 minuters program var Döden. Han hade fått ett brev från en pojke som saknade sin mormor, hon hade gått bort för en tid sedan och han tänkte på henne varje dag. Så Farzad ringde en vän som hade erfarenhet av detta, och som berättade att i hans hem när han var liten och hans mormor eller farmor hade dött, då pratade familjen om dem vid till exempel middagsbordet, och det hjälpte honom och alla andra i sorgen. Att minnas och prata. Det är precis det vi inte gjorde hemma hos mig heller när till exempel min faster dog, hon som varit mitt livs ljus. Det var dödstyst, då. Därför blev jag så glad över denna barnradio, och jag blir så glad när Du delar med dig av dina erfarenheter så kärleksfullt, att ge döden, sjukdomen och sorgen en plats i våra liv tillsammans med glädjen och närheten. Tack!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s