Att vara människa…

IMG_0708

 

Jag: Varför är jag här?

Själen: För att vara människa

Jag: Vad innebär det att vara människa?

Själen: Allt

Detta samtal mellan mig och min själ kom efter en tung morgon. 

Jag vaknade, visste att det var tidigt. Jag hade ställt klockan på 06:30 för att min son fyller 9 år idag. Jag ville vara så utvilad som möjligt, men jag kunde inte somna om. Jag kände mig inte kissnödig men jag gick ändå upp för att gå på toa. Jag brukar somna om lättare efteråt. Klockan är 5. Jag sover orolig tills klockan ringer 06:30. Jag känner mig tung i huvudet. Jag har återigen legat och bitit ihop käkarna (”Det är något stort som du är på väg att släppa taget om, kroppen är rädd”, får jag som svar på varför jag gjort detta). Spänningen i käkarna och huvudet gör ont, ordet pigg bor på en annan planet. Jag stiger upp, klär på mig och går ner till köket med paketen vi har slagit in kvällen innan. Min man har bakat bröd och förberett vår sons frukost. Det är varmt och skönt i köket. Jag blir irriterad över något min man säger, stubinen är kort, jag klarar inte av att vara en jämnmodig gudinna, hon är långt borta. Min tonåriga dotter kommer in och är irriterad för att vi inte är färdiga att gå in och börja sjunga än. När vi är färdiga och hon kommer tillbaka och har ytterligare en liknande kommentar spyr jag ur mig:

  • Om du kommer att tjura där inne är det bättre att du inte följer med in!

Vi börjar sjunga utanför den stängda dörren. Min son ligger därinne, förväntansfull och har förmodligen hört hela ordväxlingen. Jag försöker höja min energi, tänka på vad vi håller på med. Vi sjunger färdigt och går in, lämnar över paket, varm choklad och ett levande ljus till min numera nio-årige son. Min dotter går därifrån och min man ber mig att hämta henne. Jag känner ilskan koka över och lämnar rummet. Jag kan inte prata med henne nu, då blir det ännu värre.

Senare, när hon lämnar sitt rum för att gå till skolan sneglar hon mot mig i förbifarten med en mördande blick. Jag säger:

  • Förlåt. Förlåt för att jag var så dum.

Jag känner gråten trycka i ögonen, hör hur hon pratar med min man om att hon gjorde som jag sa, stannade på sitt rum. Jag vet inte vart jag ska ta vägen, det gör så ont att höra… Jag känner mig otillräcklig, att jag inte klarat av att vara den stöttande, tålmodige föräldern jag vill vara. Jag försöker släppa taget om den delen som vill slå på mig, racka ner på mig för att jag varit en elak förälder. När jag följt min son till skolan låser jag dörren, sätter mig på stolen innanför och låter de heta tårarna komma.

  • Förlåt… förlåt… förlåt…

Säger jag högt. Jag vet att hon inte hör, men jag skickar det i tanken. Jag skickar min kärlek till henne i tanken. Jag förstår hur det måste kännas för henne, hur hon också känner sig otillräcklig. Hon gör också så gott hon kan. Det gör ont, hugger som en kniv i kroppen på mig. Det är det sista jag villa att min dotter ska känna. Jag försöker förlåta mig själv, men jag har lättare att be min dotter om förlåtelse.

Jag är trött. Hela kroppen känns som att tyngdkraften har ändrats under natten, huvudet känns fyllt med bly. Jag går och lägger mig, tänker att jag behöver sova så kommer nog allt att kännas bättre. Jag ligger i sängen och föreställer mig hur jag låter mig själv hållas i moder jords famn, den famn som alltid finns där i ovillkorlig kärlek, låter de tårarna som är kvar rinna, låter smärtan sippra ur, låter otillräckligheten släppa taget om mig och rinna ner i hennes famn. Det är då jag ställer frågan:

  • Varför är jag här?
  • Får att vara människa
  • Vad innebär det att vara människa?
  • Allt

Ja, det är ju det det innebär, allt. 

Sorg och glädje. 

Otillräcklighet och förnöjsamhet. 

Ilska och kärlek. 

Villrådighet och visshet. 

Vilsenhet och klarhet.

Ensamhet och tillhörighet.

Allt, i det som ibland känns som en enda röra, och ibland som fullständig klarhet. Inte konstigt att man ibland känner sig schizofren…

Tack för att du läser . Hoppas detta kan hjälpa dig att vara snäll och kärleksfull mot dig själv, för vi är alla i samma sits, vi gör alla vårt bästa, hela tiden. Med mycket kärlek, en både vanlig och ovanlig tisdag morgon

Kattis

 

Foto Ulf Carlsson (Tack! )

8 reaktioner till “Att vara människa…”

  1. Kära Kattis vi försöker verkligen i våra liv och vi gör så gott vi kan. Ibland orkar vi inte och det blir sådana situationer som för er denna morgon. Jag tror att så många känner igen sig i detta. Det gör i alla fall jag. Men du upprepar det viktiga: förlåt. Viktigt att förlåta dig själv och förlåta din dotter. Men också viktigt att du känner smärta tror jag. Det betyder att du vill och försöker. Det sker ett växande i att visa sig svag och sårbar. Det är vi alla, både barn, tonåringar och vuxna. Kan vi visa varandra detta tror jag vi ger varandra en gåva. Varm kram

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s