It’s time to heal our inner Warrior!

(For English continue reading, for Swedish jump to the text after the picture.)

We’re done fighting the male suppressing energy. We’re done with the barricades. We’re done with the walls. All this just consumes energy we could be spending healing ourselves.

We need to heal our inner Warrior. We need to heal the collective consciousness of the Warrior.

We need to embody this energy fully so that the weapon of choice becomes love, not war.

We are the creators of this new era, an era of love and understanding, of peace and forgiveness, of magic and light, an era where we all see the divinity in one another, the beauty and the joy of this life that we’ve been given.

You are the one, the one chosen to make all this happen, every one of you are the chosen ones because we all have the ability to make change happen here and now, one step at a time.

It is crucial that we begin with the Warrior. The wounded Warrior today creates too much alienation, alienation between people and within ourselves. It creates war, war between nations, war between people, war within ourselves. It creates frustration, conflict, focus on conflict instead of focus on the warriors true purpose that is protecting light and love.

Our egos, our reptile brains have used this energy for survival. Now is the time to heal and redirect this energy towards the protection of light and love.

Find the warrior within you and ask the following questions:

  • What do you want me to do?
  • How can I heal my inner warrior?
  • How can I heal my inner fear?

If you ask these questions with an open heart you will receive answers. These answers may appear in many different forms, you may hear something, see a picture inside your head or somewhere else, you may be moved by something you see on TV or in a movie, in a magazine, or by something someone says. Be aware and pay close attention. Find that inner brave Warrior and do what you’ve been asked to do.

We need and army of Light Warriors, an army that stands confident and grounded in the Light of Love, with their swords in their sheaths and their shields at their sides, ready to be a beacon of Light and Love.

Many blessings on your journey!

PS I’d love to hear your thoughts on this, a text that came to me after a meditation on the Warrior archetype.

LjusVatten

Vi är färdiga med att försöka stå emot den manliga härskarenergin. Vi är färdiga med barrikaderna. Vi är färdiga med murarna. Allt detta konsumerar bara energi som vi skulle kunna använda för att läka oss själva.

Vi behöver läka vår inre Krigare. Vi behöver läka den kollektiva medvetenheten om Krigaren.

Vi behöver förkroppsliga denna energi fullt ut så att det valda vapnet blir kärlek istället för krig.

Vi är skaparna i denna nya era, en era av kärlek och förståelse, fred och förlåtelse, magi och ljus, en era där vi alla ser det gudomliga i varandra, skönheten och glädjen i det liv som vi är här för att leva.

Det handlar om dig, du är utvald, utvald för att skapa detta, varenda en av er är utvalda för att vi alla har möjligheten att skapa förändring här och nu, ett steg i taget.

Det är avgörande att vi börjar med Krigaren. Idag skapar den sårade Krigaren alldeles för mycket isolering, isolering mellan människor och inom oss själva. Den skapar krig, krig mellan nationer, krig mellan människor, krig inom oss själva. Den skapar frustration, konflikter, fokus på konflikter istället för fokus på Krigarens sanna syfte som är att beskydda ljuset och kärleken.

Våra egon, våra reptilhjärnor har använt denna energi för överlevnad. Nu är tiden inne för att läka och omrikta denna energi för att beskydda ljuset och kärleken.

Hitta Krigaren i dig och ställ följande frågor:

  • Vad vill du att jag ska göra?
  • Hur kan jag läka min inre Krigare?
  • Hur kan jag läka min inre rädsla?

Om du ställer dessa frågor med ett öppet hjärta kommer du att få svar. Svaren kan komma på många olika sätt, du kanske hör något, ser en inre bild, en bild nån annanstans, du kanske blir berörd av något du ser på TV eller på en film, i en tidning, eller av något någon säger. Var närvarande och observera noggrant. Hitta den modiga inre Krigaren och gör det du har blivit ombedd att göra.

Vi behöver en armé av Ljuskrigare, en armé som står tryggt och stadigt i Kärlekens ljus, med sina svärd i sin slida o skölden vid sin sida, redo att vara en fyr av Ljus och Kärlek.

Med kärlek och välsignelse på din resa!

PS Jag älskar att få återkoppling. Hör gärna av dig med dina tankar, funderingar kring denna text som jag fått till mig efter en meditation med Krigarens arketyp.

 

 

Fy fan vad det är skönt att säga fuck you!

Jag hade nyss en mailväxling där jag skrev att jag hade varit lydig. Jag fick svar med ordet ”Lydig…” längst upp på mailet. Det tog ett tag innan reaktionen kom. Jag började känna mig fruktansvärt obekväm, det var nåt jag var på spåret. Hela kroppen kändes som att den ville veckla ur sig ur sitt eget skinn, som att det skavde överallt, jag ville bara ut ur min egen kropp. Efter att jag suttit och gråtit en stund kände jag mitt lilla jag som varit så lydigt och gjort som alla andra har sagt. Jag kände hur vreden växte i mig. Den bara växte och växte tills jag skrek rakt ut ”FAAAAN TA DIG!” Får man säga så?… (Det sitter djupt rotat i mig att det passar sig inte att svära…) I helvete att man får! Vem i helvete har bestämt att det inte är tillåtet? Vem i helvete har bestämt att det inte är ok att svära? Vem i helvete har bestämt att man ska hålla sig på mattan och inte avvika från normen? Jag är så jävla arg att jag fyller flera sidor i min dagbok med bara svordomar… Faan!… Jävla skit!… Helvetes jävla skit!… Fuck you! … Fuck, fuck, fuck you!!!!!!…. Jag har aldrig svurit så mycket i hela mitt liv och jag har egentligen lust att fylla hela den här sidan med jävla svordomar, faan! Jävla förbannade janteskitlag! Du kan dra åt helvete!!!!! Du är för fan inte välkommen i mitt liv eller någon annans liv för den delen! Jag är arg, ingen ska för helvete säga till mig vad jag får eller inte får göra! Ingen ska för helvete trycka ner mig! Ingen ska för helvete säga till mig hur jag ska klä mig! Inge ska för fan säga till mig vad jag får säga eller inte säga! Inte till dig heller!!!!! Du har för helvete rätt att vara du! Du har för helvete all jävla rätt i världen att leva ditt liv som du vill, att göra precis det som faller dig in, att säga det som faller dig in!

svordomar

Ok, lite eftertanke här, allt detta så länge ingen skadas, där går gränsen. Och vi behöver ju inte säga fuck you till personen i fråga, det räcker att göra det för oss själva :).

Jag är uppvuxen i kulturer där det är helt normalt att tydligt visa sina känslor. Så ”gör” vi inte i Sverige. Det har funnits gånger då jag har tänkt: ”Nu drar jag, jag kan inte bo kvar i detta tysta, kontrollerade land där folk är rädda för att säga det dom känner och tycker!”. Jag förstår att det handlar om rädsla, att vi har fått lära oss att ”göra som Svenssons gör” som Alice Babs sjunger, ”inte sticka ut från mängden”. Vi har fått lära oss att om vi visar vad vi egentligen känner, säga ifrån när vi blir arga, gråta ut tills vi har gråtit färdigt när vi är ledsna, kommer andra att tycka illa om oss, att vi då kanske blir utstötta ur gruppen (jag fick höra ”gråt inte” på min mors begravning…! Om jag inte får gråta då när i hyndan ska jag då få gråta?! Tack Emil och Astrid Lindgren för att ni inte anpassade er in i konformiteten, gav mig starka svenska förebilder). Jag förstår detta, jag förstår att det finns människor som har varit med om att just hamna utanför och hur fruktansvärt jobbigt detta är. Jag förstår att detta är en av egots mardrömmar, att egot tänker att detta innebär livsfara. Men vi lever i en annan tid nu, en tid då vi kan få kontakt med andra människor, människor som skiter i om du säger ”fel” saker eller gör saker på ”fel” sätt, människor som vågar se att du duger som du är, människor som vågar älska dig för att du är just du. Människor som förstår att vi alla gör vår egen resa på vårt sätt med alla livets utmaningar på vårt eget sätt. Att vi alla gör så gott vi kan. Och framför allt, en tid då vi får hjälp att förstå att vi duger precis som vi är, att vi är älskade precis som vi är, att vi alltid är omhändertagna. Dessa insikter har tagit tid för mig att införliva, att göra dem till mina sanningar. Jag har förmodligen fortfarande en bit till att gå i detta, kommer förmodligen flera gånger gråta, skrika, kanske igen svära som bara den, för att det hjälper mig att ta plats i mitt eget liv, att ta plats i mig själv som den strålande, kärleksfulla varelse jag är!

 

Vad eller vem har du lytt? När låter du dig tryckas ner? Vem låter du hindra dig från att vara den du är? Vem har du lust att säga Fuck you! till?

 

Jag vill tacka Dag för att du speglade det jag skrev i mailet och Monica för att du lärde mig att det är ok att säga fuck you! Tack för att ni hjälper mig att växa!

P.S. Förra gången kom det inte med i utskicket hur vansinnigt tacksam jag är för mina prenumeranter och alla er som tar er tid att kommentera det jag skriver. I love you! ♥Tack! Tack! Och för i helvete tack du underbara människa för att du finns!♥♥♥♥♥♥♥

Tillit

Förra gången skrev jag om rädsla, ett ämne som det finns mycket att skriva om och som jag tror de flesta av oss upplever på vårt eget sätt. Det vore jätte kul om du ville dela med dig av hur du upplever rädsla i ditt liv. Vad är du rädd för? Hur påverkar rädslan ditt liv? Självklart kan du vara anonym. Jag tror att när vi delar med oss så blir rädslorna lite mindre läskiga. T.ex. som det där stora läskiga monstret med dreglande vassa tänder och livsfarliga klor som bor i garderoben, när vi väl tittar så var det inte ett riktigt monster men vår föreställning om det var att det var på riktigt. Eller tanken att chefen kommer att såga mitt förslag, eller att min kompis inte kommer vilja vara min kompis om jag säger att jag inte orkar ses, eller att jag kommer bidra till att mitt barn hamnar utanför om jag inte tillåter hen att skaffa den pryl som ”alla kompisarna har”. Föreställningen påverkar således vårt agerande på ett sätt som inte alltid gagnar oss. Vi ligger kvar i sängen och är rädda och kan inte somna, vi börjar vantrivas på jobbet för att vi inte får utlopp för vår kreativitet, vi tappar lusten i relationen till vår kompis för att umgänget inte styrs av ärlighet, vårt barn växer upp i tron att det är prylen som gör att hen duger. En annan aspekt av att dela med sig är att se det som en gåva till andra. Jag har så många gånger tagit del av andras liv och känt att det väcker något i mig. Detta är gåvan: att ge andra möjligheten att spegla sig i din berättelse.

Vad är då motvikten till rädslor?

 

TILLIT

 

 

Egot: Ha! Hur ska du kunna lita på andra när du inte ens kan lita på dig själv?! Du vet ju aldrig vad som egentligen kommer att hända, hur ska du då kunna ha tillit? Nä, det är bättre att planera, planera och åter planera så vet du hur det kommer att bli, då är det åtminstone du som styr skutan. Du måste ju ha koll på saker, då vet du vad du har. Du kan ju inte lämna allt vind för våg, hur skulle det se ut? Hur tror du andra skulle tänka om du sa ”Jag behöver inte ha kontroll, jag litar på att det löser sig ändå”? Det är ju helt galet, du måste ju ha en plan att komma med för att visa andra att du vet vad du håller på med. Annars börjar andra bestämma över dig, om inte du själv redan har bestämt hur saker och ting ska bli. Du måste ju veta vart du är på väg och var du har saker och ting.

 

Själen: Utifrån rädslan stiger oförmåga till tillit samt behovet att kontrollera livet genom att planera. Livet är ständig förändring, därför fungerar inte detta ständiga planerande och försöket att kontrollera tillvaron. Planerandet kräver mer energi än den ger eftersom förutsättningarna ständigt förändras och planen då måste ändras. Livet är ett flöde som ständigt ger dig möjlighet att göra val. Det är här du kan öva din tillit, att känna in vilket val som känns bäst i dig och då lita på att det är rätt. Att känna tillit kräver övning. En bra början är att respektera dina känslor och göra val utifrån dessa. För gärna dagbok och se resultaten. Däri hittar du tilliten, när du ser att du har den kunskapen du behöver i dig, att de val du gör utifrån det din känsla säger ger resultat som är för ditt bästa. Precis som med allt annat, kan det ta lite tid innan resultaten blir tydliga. Ju mer du övar desto tydligare blir det. Men var beredd, egot är lynnigt och kommer gång på gång försöka övertyga dig om att följa dess väg istället. Ha förtröstan, du är inte ensam i dina försök att följa din egen väg. Vi är många som vill välja en annan väg än egots.

 

Jag tränar dagligen! Flera gånger om dan! Jag fick inte med mig hemifrån att mina känslor var viktiga vilket har lett till att jag gång på gång har kört över mig själv. I början var det tom svårt att komma i kontakt med mina känslor.

 

I samtalet ovan tycker jag att skillnaden mellan hur egot talar och hur själen talar är väldigt tydligt. Egot använder gärna ord som måste, borde, kontroll. Egot jämför gärna mig själv med andra och tycker att det är viktigt att se bra ut, göra rätt mm inför andra människor. Själen däremot har en stödjande tillitsfull ton i hur den uttrycker sig. Själen vet att jag är en del av mänskligheten och behöver inte andras godkännande för att duga. I själens ögon är jag älskad precis för den jag är. Känslan i kroppen för mig är helt olika, jag kan ibland känna hur jag blir stel i kroppen när jag låter egot bestämma över mig, att det som kallas fight or flight tillståndet aktiveras i mig. Detta är för mig stress, och det som tar slut på min ork istället för att hjälpa mig komma in i ett flöde där kroppen slappnar av och jag kan ta emot av det överflöd som finns runtomkring mig hela tiden. Att ta emot av flödet för mig innebär exempelvis att ta emot ett leende från kassörskan, en kommentar från en annan människa som påminner mig om något jag glömt, att stanna kvar i den känslan av tacksamhet för att jag får det jag behöver så länge jag tillåter mig själv att vara tillitsfull.

Om det känns rätt välkommen att öva tillit med mig! ♥