Vari ligger ditt värde?

IMG_3378

 

(For English scroll down)

Vari ligger ditt värde? Den frågan fick jag för snart fem år sen. Jag var 45 år och jag bröt ihop, grät hejdlöst då jag insåg att jag inte hade svar på frågan. Efter några tafatta försök att svara, duktig som jag var ville jag förstås visa att jag kunde komma fram med ett svar i stil med ”Att jag kan älska?…”, tittade personen som frågat på mig och sa ”Att du är du”. Då bröt jag ihop igen. Kunde det verkligen vara så? Att jag hade ett värde oavsett vad jag gjorde, eller inte gjorde? Oavsett vad jag sa, eller inte sa? Oavsett vem jag var, försökte vara eller inte vara? Detta blev en viktig vändpunkt för mig, en av dom viktigaste i mitt liv. För jag hade kunnat fortsätta, i all oändlighet, att göra allt som stod i min makt för att bevisa att jag var värdig. Men vad skulle jag nu göra, när jag inte behövde bevisa nånting?… Vem var jag nu? När jag inte längre behövde vara duktig? När jag inte hela tiden behövde lista ut vad nästa steg skulle vara för att det jag gjorde skulle kunna bli ännu bättre?

Detta har sen dess följt med mig som en stadig röd tråd i livet. Jag är så evinnerligt tacksam för den frågan, så enkel, men ack så enormt kraftfull! Och precis det jag behövde höra, just då. Vad har hänt sen dess? Mycket, och det händer fortfarande, resan är givetvis inte slut. Jag tänker att en resa egentligen aldrig tar slut, den bara fortsätter, kanske på ett annat sätt, den utvecklas till något annat. Men i min värld hänger allting ihop, saker som verkar vara isolerade är i efterhand oftast inte det. Som att jag skulle träffa just den personen just då.

Känner jag så fullt ut just nu? Att mitt värde ligger i varandet? Att jag inte längre behöver bevisa något? Inte längre vara duktig? Nja, mer än då iallafall. Det går upp och ner. Vissa dagar känner jag så fullt ut. Det är dagar då jag känner fullständig flow, fullständig närvaro. Det är fantastiskt! Det är en euforisk känsla! Jag tänker knappt på vad jag ska göra, jag bara gör för att jag är fylld med inspiration och energi, tiden räcker inte till och jag längtar efter att få fortsätta dagen därpå. Andra dagar kommer det inte av sig själv, tankar om tvivel dyker upp och lägger en sordin på allting. Skillnaden är att jag har verktyg för att kunna ändra på det, jag vet att jag kan välja något annat, jag kan välja att inte stanna kvar i tvivlet. Och det häftiga är att ju oftare jag gör det, använder dessa verktyg, desto mer sällan behöver jag dom. 

Vad är det då för verktyg? Mycket handlar om att jag har valt att titta på hur jag behandlar mig själv, hur jag tänker om mig själv, vad jag unnar mig själv, vad jag säger till mig själv, vad jag ger mig själv och hur jag tar hand om mig själv. Jag har fått hjälp, massor med hjälp att ändra på mycket av detta så att jag kan vara snäll mot mig själv, ta hand om mig själv på bästa sätt. De konkreta verktyg jag själv använder numera är förutom yoga och meditation som hjälper mig att vara mer närvarande, gör jag aktiva val över vad jag vill fylla min dag med. Det handlar om tekniker som hjälper mig att befinna mig i rätt tillstånd för att kunna njuta av min dag så mycket som möjligt. För tillståndet jag befinner mig i gör all skillnad.

Föreställ dig att du vaknar på morgonen och minns något eländigt som hände dagen innan. För många av oss innebär detta att vi kliver in i dessa minnen, känner frustration, ilska, irritation, så att detta sen påverkar hur vi möter den nya dagen. Tänk om du istället aktivt skulle kunna välja något helt annat? Plocka fram ett minne som fyller dig med glädje, förväntan, nyfikenhet, och fylla dagen med detta? Vilket skulle du helst välja?

För det är just det som är kruxet, vi har förmågan att välja, och det är just det som gör skillnaden. Och ju mer vi väljer de ”positiva” tillstånden desto lättare blir det för hjärnan att välja detta som morgon minne per automatik. Här vill jag tillägga att jag inte tror att den finns bra eller dåliga tillstånd eller känslor, det handlar snarare om vilket tillstånd som just i stunden berikar mitt liv. Om vi inte väljer aktivt följer vi vår förprogrammerade primitiva hjärna. Vi är biologiskt programmerade att lägga märke till sånt som framkallar negativa tillstånd (rädsla, avsky, ilska, mm) 4 gånger mer än sånt som är behagligt. Detta är en överlevnadsinstinkt, för att vi ska kunna lägga märke till sånt som skulle kunna vara livsfarligt: en giftig orm, ett hungrigt lejon, mm. Men om vi aktivt väljer att befinna oss i de goa tillstånden, ju lättare blir det för hjärnan att välja detta istället för att börja dagen med att fokusera på gårdagens misslyckade möte, irritation över tvätthögen, bråket med partnern, bilen som pajade, igen.

Du har möjligheten att välja vad du vill fylla ditt liv med!

Vill du veta mer? Är du nyfiken på hur du kan jobba med detta mer konkret? Jag hjälper dig gärna att lära dig använda dessa verktyg. Du är välkommen att höra av dig här

 

Wherein does your worth lie?

 

Wherein does your worth lie? I was asked that question about 5 years ago. I was 45 years old and I fell apart, cried uncontrollably because I realized I didn’t have an answer to that question. After a few awkward attempts att answers, still convinced I had to perform in som way ”Because I can love…?”, the person who asked the question looked at me and said ”Because you are you”. I fell apart again. Could it really be like that? That I was worthy no matter what I did or didn’t do? No matter what I said or didn’t say? No matter who I was, tried or not tried to be? This became an important pivotal point for me, one of the most important in my life. Because I could have kept going, forever and ever, doing everything that stood in my power to prove myself worthy. But what was I supposed to do know, when I had nothing to prove?… Who was I? When I no longer needed to prove myself? When I no longer needed to figure out what the next step would be to do what I was doing even better?

This has since been with me as a steady companion. I am so deeply grateful for that question, so simple, yet so enormously powerful! And exactly what I needed to hear at the time. What’s happened since then? A lot, and it’s still happening, the journey is obviously not over. I think the journey never is, it’s always ongoing, in one way or another, evolving, changing. 

Do I fully feel that way now? That I’m worthy just by being? That I no longer need to prove anything? No longer need to perform? Sort of, more than then at least. It goes upp and down. Some days I feel that all the way through. They’re days filled with flow, complete presence, mindfulness. They’re amazing! It’s a euphoric feeling! I hardly think about what I’m going to do, I just do because I’m filled with inspiration and energy, the day doesn’t have enough hours and I long to continue the next day. Other days it doesn’t come by itself, I do self doubt and everything feels heavier. The difference is I have tools to change that, I know I can choose something different, I know I can choose not to remain in the self doubt. And the cool thing about it is that the more I use the tools the less I need them.

What kind of tools are they? A lot has been about choosing to look at how I treat myself, how I think about myself, what I treat myself to, what I say to myself, what I give myself and how I take care of myself. I’ve received help, lot’s of help to change a lot of this so I can be kind to myself, take care of myself in the best possible way. On a more practical basis apart from yoga and meditation, which help me stay present and mindful, I make active choices on what I want to fill my day with. They’re techniques that help me get in the right state so that I can enjoy my day as much as possible. Because the state I’m in makes all the difference.

Imagine you wake up in the morning and remember something crappy that happened the day before. For many of us this means that we step into these memories, feel frustrated, angry, irritated, and we take this with us affecting the whole outcome of the day. What if you could actively choose something else? What if you could bring forth a memory that fills you with joy, excitement, curiosity, and let this fill your day? Which one would you rather choose?

Because that’s just the thing, we have the ability to choose, and that’s what makes all the difference. And the more we choose the positive states the easier it becomes for the brain to choose this as you morning memory on an automatic basis. Here I want to ad that I don’t believe there are bad or good states or feelings, it’s a question of if it’s useful. If we don’t choose actively our primitive preprogrammed brain will choose for us. We are biologically programmed to notice things that bring upp negative feelings and states (fear, resentment, anger, etc) 4 times more than things that bring upp positive feelings and states (joy, love, excitement, etc). This is a survival instinct to help us notice things that could be fatally dangerous: a venomous snake, a hungry lion, etc. But if we actively choose to be in the good feeling states, the easier it becomes for the brain to choose this to wake up to instead of focusing on yesterdays crappy meeting, irritation over the laundry, the row with your partner, the car that broke, again…

You have the opportunity to chose what you want to fill your life with!

What do you choose?

Drop me a line and let me know!

 

Min mors död lärde mig livets viktigaste läxa, jag är älskad precis som jag är!

Min mor dog för 29 år sen. Idag är jag exakt ligga gammal som hon var den dagen hon lämnade detta jordeliv, 49 år, 2 månader och 1 vecka. Hon fick diagnosen bröstcancer 2-3 år tidigare, hade genomgått både operation och cellgiftsbehandlingar. Slutskedet var en känslomässigt blandad period i mitt liv. Jag var 20 år, levde i ett kollektiv i Washington DC och livet lekte. Samtidigt låg min mor på sin dödsbädd och hade gett upp kampen. Jag minns så väl att jag försökte peppa henne till att åtminstone försöka gå ut och hämta tidningen i brevlådan, men hon orkade inte. Det ville liksom inte bli verkligt för mig att hon snart skulle dö. Det svåra var att vi i familjen inte pratade så mycket om det som skedde, vi försökte fortsätta med våra liv så gott det gick. Det tog mig flera år att bearbeta denna upplevelse. Visst var jag ledsen i början, jag grät när vi spred hennes aska i Siljan, en omtumlande upplevelse då många av de som var där också bar på blandade känslor. Min morbror, som min mor inte hade haft kontakt med pga ett gräl i samband med uppdelningen efter min morfars död, var uppenbart påverkad av både sorg och ånger. Själv fick jag höra att jag inte skulle gråta. Jag minns hur ställd jag blev över detta, även arg, fick jag inte gråta på min mors begravning? Nu förstår jag att det förmodligen handlade om att det för personen som sa det blev för tungt att se min sorg över min döda mor, att det var deras sätt att hantera det.

Den känslan som kom efteråt och tog lång tid att bearbeta var ilska. Det var ju tabu att vara arg på någon som var död, ännu mer om det var min egen mor, hon hade ju inte gjort något fel… och hon var ju död, kunde inte försvara sig… Men i mina ögon, just då, var det precis det hon hade gjort, hon hade gett upp, släppt taget om livet, låtit rädslan omsluta henne så att hon försvann från min värld. Jag var så arg att jag skrek, slog på kuddar, kastade stenar i skogen och i havet för att få ur mig all ilska. Den var ibland som en rasande orkan som jag inte kunde få stopp på när jag väl hade släppt den lös. När jag väl blev sams med ilskan, lät den finnas där som en helt naturlig reaktion på det som hade hänt i mitt liv, först då kom den stora sorgen, sorgen över att hon inte skulle vara en del av resten av mitt liv, sorgen över att hon inte skulle vara med den dag jag gifte mig, att hon inte skulle vara med den dagen jag fick barn, att hon aldrig skulle få uppleva att vara mormor, att mina barn aldrig skulle få träffa sin mormor. Jag sörjde också att jag inte fick chansen att få en vuxen relation med henne, sitta och prata med henne om livets utmaningar över ett glas vin. Sorgen kom i stötar, som återkommande vårfloder. Den kunde ligga där och småporla som en liten bäck tills något triggade den. Några såna triggers var min fars tal på mitt bröllop, att min mor var med på sitt sätt, för vi gifte oss i Leksand, vid Siljan, där hennes aska fanns. När min dotter föddes och jag kände mig oerhört ensam med det enorma ansvaret det innebar att bli förälder, att ett stort ansvar nu låg på mig på ett sätt jag aldrig tidigare hade upplevt och hon inte fanns att prata med om det som skedde. När jag tog sjuksköterskeexamen och barnmorskeexamen, hon hade varit sprickfärdig av stolthet. Sen blekande denna sorg och en tomhet tog över, en känsla av att inte känna någonting, en brist på känslor helt och hållet. Detta var nästan svårast för mig, att känna mig likgiltig gentemot min egen mor. Så här i efterhand kan jag se att jag behövde denna tomhet för att fylla mitt liv med mig själv, att äntligen på allvar börja förstå vem jag är och låta denna fantastiska människa som var jag få ta den största platsen i mitt liv, att få kontakt med mitt innersta väsen, min själ, och låta denna kärna vara den som leder mig i livet, visa mig hur magiskt livet egentligen är att leva.

I höstas var jag med om en väldigt speciell upplevelse. Jag var på en retreat och jag kände på mig att det var något speciellt jag skulle hämta denna helg. Sista dagen börjar ledaren beskriva ett gruppcoachningsprogram och jag känner hur tårarna börjar rinna och hur kroppen börjar skaka, jag låter det bara ske för jag förstår att detta är själen som skriker DETTA SKA DU GÖRA!!! Jag minns inte vad ledaren sa, jag uppfattade bara enstaka ord som kvinnor och gemenskap. När hon väl var färdig loggade jag in på ansökan via telefonen och bara skrev tills jag var färdig och skickade iväg den, utan att ha läst kursbeskrivningen. Jag visste inte riktigt vad jag hade skrivit och jag brydde mig inte så mycket, jag litade på att själen hade sett till att det som behövde kom med. Jag kom in på programmet och jag var överlycklig för jag förstod att detta var min väg ut ur sjukskrivningen, min väg ut ur denna förlamande trötthet som hade tvingat mig att lägga hela mitt väsen på livets stoppknapp.

Ett par månader senare, när vi precis hade påbörjat programmet var jag med om en väldigt speciell upplevelse. Under en meditation känner jag att min mor kommer till mig. Jag känner hennes närvaro så starkt, hon är så kärleksfull och hela jag känner mig helt fylld av denna villkorslösa kärlek. Sen blir jag medveten om att hon säger till mig att nu är cirkeln sluten, nu är du i hamn, dit jag önskade att du skulle, till dig själv, till möjligheten att fullt ut få vara du, magisk, älskad och fullkomlig. Tårarna rinner av glädje och denna enorma kärlek till min mor som jag hade längtat efter att få känna i så många år. Det var som att hennes död på nåt sätt var orkestrerat av universum för att jag skulle få det jag behövde för att komma dit jag är idag. Detta känns läskigt för mig att skriva på en offentlig plats för att jag vet att det är en enormt provocerande tanke, men det är min sanning. Alla har vi vår egen sanning som vi väljer att leva utifrån, något som ingen annan kan ta ifrån oss, som bara vi själva kan och har möjlighet att omvärdera och förändra. Utifrån min sanning tror jag att sjukdomar (inklusive cancer) är kroppens sätt att berätta för oss att det är något i livet som inte står rätt till, att det finns en del av oss som vi förnekar, trycker ner för att vi tror att vi behöver vara någon annan än den vi egentligen är, vi tror att det är något fel på oss. Denna uppfattning påverkar vårt sätt att leva livet, sätter sig i kroppen och gör kroppen fysiskt sjuk. Men nu är det dags, dags att börja visa hela världen hela mig, vem jag är: gudinna, shaman, healer, livscoach och ja, fortfarande barnmorska. Mer om dessa egenskaper ska jag utmana mig själv och dela framöver.

Detta inlägg är en hyllning till min mor som dog den 5 december 1989, i en säng på övervåningen i ett hus hon knappt kände i utkanten av Chicago. En hyllning till min mor som levde sitt liv utifrån sin egen sanning, en sanning som handlade om att göra andra glada, att se till så att jag och min syster fick det bästa av det vi behövde, en sanning som innebar att hon alltför sällan lyssnade till sina egna behov, en sanning som har gett mig den mest värdefulla lärdom i mitt liv: att jag är älskad oavsett vad jag gör, inte gör, säger, inte säger, är eller inte är.

Tack älskade mor för allt du gav mig och fortsätter att ge mig. Jag älskar dig, alltid!♥

 

Mor

Fy fan vad det är skönt att säga fuck you!

Jag hade nyss en mailväxling där jag skrev att jag hade varit lydig. Jag fick svar med ordet ”Lydig…” längst upp på mailet. Det tog ett tag innan reaktionen kom. Jag började känna mig fruktansvärt obekväm, det var nåt jag var på spåret. Hela kroppen kändes som att den ville veckla ur sig ur sitt eget skinn, som att det skavde överallt, jag ville bara ut ur min egen kropp. Efter att jag suttit och gråtit en stund kände jag mitt lilla jag som varit så lydigt och gjort som alla andra har sagt. Jag kände hur vreden växte i mig. Den bara växte och växte tills jag skrek rakt ut ”FAAAAN TA DIG!” Får man säga så?… (Det sitter djupt rotat i mig att det passar sig inte att svära…) I helvete att man får! Vem i helvete har bestämt att det inte är tillåtet? Vem i helvete har bestämt att det inte är ok att svära? Vem i helvete har bestämt att man ska hålla sig på mattan och inte avvika från normen? Jag är så jävla arg att jag fyller flera sidor i min dagbok med bara svordomar… Faan!… Jävla skit!… Helvetes jävla skit!… Fuck you! … Fuck, fuck, fuck you!!!!!!…. Jag har aldrig svurit så mycket i hela mitt liv och jag har egentligen lust att fylla hela den här sidan med jävla svordomar, faan! Jävla förbannade janteskitlag! Du kan dra åt helvete!!!!! Du är för fan inte välkommen i mitt liv eller någon annans liv för den delen! Jag är arg, ingen ska för helvete säga till mig vad jag får eller inte får göra! Ingen ska för helvete trycka ner mig! Ingen ska för helvete säga till mig hur jag ska klä mig! Inge ska för fan säga till mig vad jag får säga eller inte säga! Inte till dig heller!!!!! Du har för helvete rätt att vara du! Du har för helvete all jävla rätt i världen att leva ditt liv som du vill, att göra precis det som faller dig in, att säga det som faller dig in!

svordomar

Ok, lite eftertanke här, allt detta så länge ingen skadas, där går gränsen. Och vi behöver ju inte säga fuck you till personen i fråga, det räcker att göra det för oss själva :).

Jag är uppvuxen i kulturer där det är helt normalt att tydligt visa sina känslor. Så ”gör” vi inte i Sverige. Det har funnits gånger då jag har tänkt: ”Nu drar jag, jag kan inte bo kvar i detta tysta, kontrollerade land där folk är rädda för att säga det dom känner och tycker!”. Jag förstår att det handlar om rädsla, att vi har fått lära oss att ”göra som Svenssons gör” som Alice Babs sjunger, ”inte sticka ut från mängden”. Vi har fått lära oss att om vi visar vad vi egentligen känner, säga ifrån när vi blir arga, gråta ut tills vi har gråtit färdigt när vi är ledsna, kommer andra att tycka illa om oss, att vi då kanske blir utstötta ur gruppen (jag fick höra ”gråt inte” på min mors begravning…! Om jag inte får gråta då när i hyndan ska jag då få gråta?! Tack Emil och Astrid Lindgren för att ni inte anpassade er in i konformiteten, gav mig starka svenska förebilder). Jag förstår detta, jag förstår att det finns människor som har varit med om att just hamna utanför och hur fruktansvärt jobbigt detta är. Jag förstår att detta är en av egots mardrömmar, att egot tänker att detta innebär livsfara. Men vi lever i en annan tid nu, en tid då vi kan få kontakt med andra människor, människor som skiter i om du säger ”fel” saker eller gör saker på ”fel” sätt, människor som vågar se att du duger som du är, människor som vågar älska dig för att du är just du. Människor som förstår att vi alla gör vår egen resa på vårt sätt med alla livets utmaningar på vårt eget sätt. Att vi alla gör så gott vi kan. Och framför allt, en tid då vi får hjälp att förstå att vi duger precis som vi är, att vi är älskade precis som vi är, att vi alltid är omhändertagna. Dessa insikter har tagit tid för mig att införliva, att göra dem till mina sanningar. Jag har förmodligen fortfarande en bit till att gå i detta, kommer förmodligen flera gånger gråta, skrika, kanske igen svära som bara den, för att det hjälper mig att ta plats i mitt eget liv, att ta plats i mig själv som den strålande, kärleksfulla varelse jag är!

 

Vad eller vem har du lytt? När låter du dig tryckas ner? Vem låter du hindra dig från att vara den du är? Vem har du lust att säga Fuck you! till?

 

Jag vill tacka Dag för att du speglade det jag skrev i mailet och Monica för att du lärde mig att det är ok att säga fuck you! Tack för att ni hjälper mig att växa!

P.S. Förra gången kom det inte med i utskicket hur vansinnigt tacksam jag är för mina prenumeranter och alla er som tar er tid att kommentera det jag skriver. I love you! ♥Tack! Tack! Och för i helvete tack du underbara människa för att du finns!♥♥♥♥♥♥♥