Jag är shaman!

Jag är shaman!

Vad betyder det? Hittills har jag inte vågat skriva om detta av flera skäl. Det ena är rädslan att andra ska uppfatta mig som helt galen, konstig, som om jag gått med i nån sekt. De andra för att jag är rädd att andra (shamaner) ska tycka att jag inte kan tillräckligt, jag är inte initierad, jag har inte tillräcklig utbildning och därför inte kan kalla mig shaman. Men shaman är inte något man utbildar sig till, det är något man är, man föds shaman, man har varit shaman i tidigare liv och det handlar om att man ska komma ihåg sin shamanträning från tidigare liv. Vissa kliver in i sin identitet som shaman andra gör det inte. Det betyder också att våga gå in i det mörker som finns i livet, ibland i form av rädslor, och ta sig igenom det till ljuset på andra sidan. Vad innebär det då? För mig betyder det att jag står med ena foten i den fysiska världen, den andra i den andliga/själsliga världen och att jag genom detta ska hjälpa mig själv och andra. 

Att ha ena foten i den fysiska världen betyder för mig att jag är en fysisk del av den jord vi lever på, det fysiska universum som vi är en del av. Jag ser att min fysiska kropp är en del av allt detta. Rent konkret innebär det att det jag gör mot min fysiska omvärld gör jag också mot mig själv. Detta är den största anledning till att det för mig är viktigt att värna om naturen, att göra det jag kan för att förvalta den delen av Moder Jord som jag har till låns av mina barnbarnsbarn. Innan Big Bang var all fysisk materia sammankopplad. Detta innebär att all fysisk materia fortfarande har en koppling till varandra oavsett tid och rum.

Att ha andra foten i den själsliga världen innebär för mig att jag har tillgång till en oändlig mängd visdom. Jag, som ni redan vet, talar regelbundet med min själ. Jag har även kontakt med andra andliga väsen och energier. Detta kan innebära att jag t.ex. kommunicerar med de andliga väsen som är kopplade till specifika djur och växter. Precis som människor har olika egenskaper och kan hjälpa oss med olika saker har djur det också. Inom shamanismen pratar man t.e.x om kraftdjur, djur som kan hjälpa oss att få extra kraft när vi behöver göra något som är viktigt men som vi kanske inte har ork till för tillfället. Det finns även totemdjur, djur som har specifika lärdomar som jag behöver i detta liv. En annan aspekt av den själsliga världen är reinkarnation, jag tror på tidigare liv och har kunskap om flera av mina tidigare liv. Som shaman gör jag inre resor där jag har kontakt med dessa världar, världar som för mig är högst verkliga.

Hur vet jag då att jag är shaman? Jag lyssnade på en pod för några månader sen där två kvinnor pratade om om olika tecken som talar för att man är shaman. När jag hörde detta grät jag helt förtvivlat, jag var tvungen att lägga mig på golvet i fosterställning för att upplevelsen blev så stark. Det fanns så många saker i mitt liv som jag alldeles plötsligt förstod, saker som hade gjort att jag ofta känt mig konstig, annorlunda, att jag inte passade in. Alldeles plötsligt förstod jag varför jag är som jag är, och fler insikter har kommit när jag har haft möjlighet att läka sår som uppståt från tidigare liv. Att läka sår från tidigare liv betyder att man har varit med om traumatiska saker som exempelvis att man bränts på bål som häxa. Läkningen innebär att minnas detta, förstå vad det inneburit på ett själsplan och läka såret genom att se att nu lever jag ett nytt liv, ett liv där jag inte riskerar att brännas på bål, ett liv som inte innebär fara för livet för att jag uttrycker den här delen av mig själv. Har du en oförklarlig rädsla för något, en stark obehagskänsla för något som inte har någon rationell förklaring i detta liv? Har du något som du kanske har jobbat med i terapi under längre tid men känner att du inte kommer vidare med? Då kan det ha att göra med ett trauma från ett tidigare liv. Att läka trauman från tidigare liv har för mig bidragit till stora förändringar, en mycket större känsla av trygghet, samhörighet, meningsfullhet. Är du intresserad av att veta mer? Du får gärna kontakta mig så kan vi boka en session, för detta är ett sätt som jag ska utöva min shamanism i världen just nu, genom att skapa ett tryggt utrymme för andra att gå igenom sitt mörker och komma ut, starkare och visare på den ljusare sidan.

Mycket kärlek, ljus och läkning önskar jag dig i denna magiskt vackra värld vi lever i!

 

IMG_6459

How do I recognize the truth? Hur vet jag vad som är sant?

(For english continue reading, för att läsa på svenska fortsätt till texten efter bilden.)

I am sometimes overwhelmed by information.  Information I constantly need to discern whether it’s true or not. In spite of the fact that I don’t read newspapers, don’t watch the news  and carefully choose what I read on Facebook, which maillists I sign up for, which notices I have on in my phone, there’s still plenty to sort through.

I love books. I love the world of knowledge, the vastness of inner wisdom I can tap into through books. But even here there’s plenty of information to discern. It’s like walking through a swarm of birds looking for a specific one, they’re all buzzing and I know the specifik one that I’m looking for is there. But if there are too many birds my mind gets boggled, my brain has a hard time trying to figure out which bird I’m looking for. How do I do to see the precise bird I want, to hear what’s true for me, right now?

This is something that I practice everyday, getting better at figuring out what is meant for me, the truth that is true for me. The truth I know is in that jungle of information, sometimes an outer jungle sometimes an inner jungle. I listen inwards, I ask myself how it feels, how it touches me. A prerequisite for me hearing this is that I take time for myself on a regular basis, quiet time. Time away from people, other disturbances like TV, radio, internet, mobile phone, music, thoughts about work, planning, the future, the past. Aware time with me. It doesn’t necessarily have to be meditation but meditation has helped me. What has helped me the most was a Vipassana retreat in India 16 years ago. 10 days of silence without communicating with anyone, quiet with myself, the only communication was the gong waking me up in the mornings and the guidance of the teachers. During this retreat I found that quiet place within myself, that quiet place where thoughts cease to exist, the only thing present is awarenes. On the last day, when we were allowed to start talking to each other, I found I didn’t want to, I was so at peace with just being in that inner silence.  But this is the world I want to live in, interacting with other people, not as a hermit. This retreat layed the foundation that made it possible for me to listen inwards. There are many other things that have also helped me with this, a course that helped me to listen to my soul, a therapist that helped me see my self worth, and the list goes on. The most important thing is probably the will to listen, the will to close off everything else and focus on that inner voice, to see the value of it. The will to see that this is the voice that can help me live my life, my way, to make me feel good about myself, to help me feel love and joy and futher spread love and joy from a place of love and joy.

I ”hear” this voice in different ways:

  • A voice I hear inside myself, a voice I’ve trained myself to discern from the voice of the ego
  • A feeling in my gut, it feels either open or closed, like energy is movig upwards freely or is being shut down.
  • A feeling in my body i.e. I get goose bumps, my hands get sweaty, I get a warm feeling inside, I gett tears in my eyes, my body starts shaking.
  • Sometimes I use a pendulum in front of me to get a yes or no.

There are more ways but these are the ones I use on a regular basis. This is the way I communicate with my soul, my way of recognizing the truth.

How do you do? I’d love to hear about your experiences of listening to your soul and your truth. Thank you for reading and many blessings on your path!

meditation

Jag översköljs stundtals av information. Information som jag ständigt behöver ta ställning till om det är sant eller inte. Trots att jag inte läser tidningen, inte tittar på nyheterna och noggrant väljer vilket flöde på Facebook jag kollar på, vilka maillistor jag anmäler mig till, vilka notiser jag väljer att ha på i min telefon, är det mycket att ta ställning till.

Jag älskar böcker. Jag älskar den värld av kunskap, den inre värld av visdom som jag får tillgång till genom böcker. Men även här är det information att ta ställning till. Det är som att färdas i en svärm av fåglar och leta efter en speciell fågel, alla surrar och jag vet att den jag letar efter finns där. Men blir det för många fåglar blir det rörigt i mitt huvud, min hjärna får svårt att urskilja den jag letar efter. Hur gör jag då för att se just den fågeln jag behöver se, höra det som är sant för just mig, just nu?

Detta tränar jag på dagligen, att bli bättre på att urskilja det som är menat för mig, den sanningen som är sann just för mig. Sanningen som jag vet finns där i djungeln av information, ibland en yttre djungel och ibland en inre djungel. Jag lyssnar inåt, jag frågar mig själv hur det känns i mig, hur det landar i mig. Förutsättningen för att jag ska kunna höra denna inre sanning är att jag regelbundet har tid med mig själv, tyst tid. Tid fri från andra människor, andra störningar som ex TV, radio, internet, mobiltelefon, musik, tankar om jobb, planering, framtiden, dåtiden. Tid i närvaro med mig själv. Det behöver inte nödvändigtvis vara i meditation men det har hjälpt mig att träna meditation. Det som jag har haft mest nytta av var en Vipassana retreat i Indien för 16 år sen. 10 dagar i tystnad utan att kommunicera med någon annan varelse, i stillhet med mig själv, guidad av lärarna. Under denna retreat hittade jag den där tysta platsen i mig själv, den där tysta platsen där tankarna upphör att existera, det ända som finns är närvaro. Sista dagen, när vi fick börja kommunicera med varandra, märkte jag att jag inte ville prata med någon annan, det tog verkligen emot, det var så skönt att vara i den där inre tystnaden. Men det är i denna värld jag vill leva, i samspel med andra människor, inte som en eremit. Denna retreat la den grunden i mig som har gjort det möjligt att lyssna inåt. Det finns många andra saker som har hjälpt mig också, en kurs som hjälpte mig att lyssna till min själ, en kurator som hjälpte mig att se mitt eget värde, listan är lång. Det viktigaste är nog viljan att lyssna, viljan att stänga av allt annat och lägga fokus på den inre rösten, att värdesätta den. Viljan att se att denna röst är den som kan hjälpa mig att leva mitt liv, på mitt sätt, så som jag vill ha det, för att jag ska må bra, för att jag ska kunna känna kärlek och glädje och sen sprida kärlek och glädje från just kärlek och glädje.

Jag själv får kontakt med denna röst på olika sätt:

  • En inre röst som jag hör i mig, en röst jag har tränat på att höra som skiljer sig från egots röst
  • En känsla i magen, det känns antingen öppet eller stängt, att energin trycks ner eller höjs och flyter upp fritt.
  • En känsla i kroppen t.ex. att jag ryser, händerna blir svettiga, jag blir alldeles varm inombords, tårarna rinner, kroppen skakar.
  • Ibland använder jag mig av en pendel som jag håller framför mig för att få ett ja eller nej.

Det finns fler sätt men dessa använder jag mig av regelbundet. Detta är mitt sätt att kommunicera med min själ, mitt sätt att komma i kontakt med min sanning.

Hur gör du? Dela gärna av dina erfarenheter, jag tycker alltid det är kul att höra hur vi gör för att lyssna till vår egen sanning. Tack för att du läser!

Sprid kärlek & ljus!

Det händer magiska saker i mitt liv just nu. Det är väl så det blir när vi öppnar upp oss själva och lever livet utifrån själens budskap istället för egot. Det jag kommer att berätta nu får ni ta för vad det är, en upplevelse i mitt liv, antingen väcker det något i er eller så avfärdar ni det hela som en massa påhittade historier (det är vad mitt ego i början ville få mig att tro…). För ett par dagar sen fick jag en intensiv huvudvärk. Den blev bara värre och värre, och jag som aldrig har haft migrän tänkte att det måste vara så här det känns. Jag ville helst ha solglasögon på mig för att allt var för ljust, trots att det var molnigt ute. Men beröringen från glasögonen gjorde bara smärtan värre. Jag ville helst inte gör något, bara sitta i mörker. Jag mådde illa men fasade att kräkas för att det skulle förvärra smärtan. Jag satte mig ner och mediterade för att förstå vad huvudvärken handlade om. För mitt inre såg jag en tjock glasskiva som skar rakt genom huvudet och hindrade mig från att ta mig uppåt. Jag kände starkt att jag på nåt sätt skulle spränga glaset för att ta större plats i mitt liv. Det kändes inte som att glasskivan kom inifrån mig och när jag följde den såg jag inte slutet, bara att den försvann i ett mörker. Då ramlade insikten ner i mig att detta var en mörk kraft som ville släcka mitt ljus, trycka ner mig. Egot kalasade skapligt på detta, tyckte att detta bara var humbug, ”du hittar bara på det för att verka cool, mm…” Senare fick jag dock hjälp att förstå att det inte alls var påhitt. Jag tänker att precis som människor som syns offentligt på olika sätt också råkar ut för påhopp av andra som vill trycka ner dem, så händer samma sak i denna värld, den värld som handlar om energier och kontakt med själen. Jag fick bl.a. hjälp att förstå att jag kunde hantera detta precis som jag hanterar mina tankar som vill trycka ner mig (ex det där klarar du inte, ingen kommer att gilla ditt inlägg, du kommer inte få några kommentarer i din facebook grupp, mm). Jag kan istället välja att fylla mig själv med tankar som jag mår bra av (ex jag får all hjälp jag behöver, allt är precis som det ska vara, jag är älskad, jag är omhändertagen). Jag kan välja att se det för vad det är och fokusera på att sprida kärlek och ljus. Jag kan på det sättet visa att jag är här för att sprida mitt ljus, den mörka kraften kan inte stoppa mig, the force is with me!:) (den ljusa kraften alltså :))

Så inatt, natten då det var supermåne, fullmåne, månförmörkelse o allt vad det var, fick jag till mig att jag skulle starta en facebook grupp. Slump? Jag tror inte på slumpen men jag kan för lite om dessa naturkrafter för att förklara sammanhanget. Det var en märklig upplevelse för det var inte som att jag drömde, men jag var heller inte vaken… Ibland händer det saker som vi inte kan förklara, detta kan inte jag förklara just nu… Denna grupp skulle handla om att sprida kärlek och ljus i oss själva, Linköping, Sverige, ja… hela världen. Känslan i detta är både

– Själen: ”åååååå vad kuuuul!!!!” hoppar, skuttar o klappar händerna som ett litet barn inför ett kalas

– Egot: ”herregud vad pretto…. näe, detta ska vi inte utsätta oss för… vem tror du att du är? tror du verkligen att du kan förändra folk?”

– Hjärtat: ”Oj, detta är stort, det känns lite läskigt”  (en ny röst som värnar om mig och mina nyvunna framsteg i att kroppen inte längre går igång med fullt stresspåslag varje gång jag anstränger mig)

Med hjärtat hade jag ett samtal om att jag lovar att ta det lugnt, ett steg i taget, tack för att du hjälper mig att stanna kvar i nuet♥. Till egot sa jag att det inte är jag som ska förändra ”folk”; jag ska berätta om det som är sant för mig, Gud gav oss faktiskt en egen vilja så alla kan välja själva vad de vill. Du ska få hjälpa mig att få ihop det hela rent praktiskt. Vad Gud är för mig får jag kanske ta i ett annat inlägg. Jag tänker i alla fall inte på Gud som att det är en vithårig gubbe med långt vitt skägg som sitter på en tron i himlen, snarare som den gudomliga energin som finns inom oss alla och i allt runtomkring oss.

Så nu är gruppen startad. Och jag bjöd in alla mina svensktalande facebook kompisar. Det känns jätte läskigt… Samtidigt tänker jag ”men det är ju bara en facebook grupp…” Men det är väl just det, det är nog inte ”bara” en facebook grupp, framtiden får visa mig vad det kommer att leda till. Och det är just den känslan som får mig att förstå att det här är ett viktigt budskap från själen, när det pirrar i kroppen, jag känner mig skakis, det känns läskigt och urspännande samtidigt.

Så om du inte redan blivit inbjuden är du välkommen att vara med https://www.facebook.com/groups/2096072883945830/

Och känner du nån annan som också önskar mer kärlek i sitt liv bjud in dem med. För första budskapet i gruppen är just att om vi vill sprida mer kärlek i världen behöver vi börja med att älska oss själva. Mycket självkärlek önskar jag dig idag!

PS Den magiska slutklämmen? Huvudvärken är borta!:)

Tack Carolina, Ylva, Nellie, Ann-Lie, Annelie, Elisabet, Matilda, Monica, Eva och alla ni andra ljusvarelser som hjälper mig att sprida min kärlek och mitt ljus i världen!

JagÄlskarDig

 

Tillit

Förra gången skrev jag om rädsla, ett ämne som det finns mycket att skriva om och som jag tror de flesta av oss upplever på vårt eget sätt. Det vore jätte kul om du ville dela med dig av hur du upplever rädsla i ditt liv. Vad är du rädd för? Hur påverkar rädslan ditt liv? Självklart kan du vara anonym. Jag tror att när vi delar med oss så blir rädslorna lite mindre läskiga. T.ex. som det där stora läskiga monstret med dreglande vassa tänder och livsfarliga klor som bor i garderoben, när vi väl tittar så var det inte ett riktigt monster men vår föreställning om det var att det var på riktigt. Eller tanken att chefen kommer att såga mitt förslag, eller att min kompis inte kommer vilja vara min kompis om jag säger att jag inte orkar ses, eller att jag kommer bidra till att mitt barn hamnar utanför om jag inte tillåter hen att skaffa den pryl som ”alla kompisarna har”. Föreställningen påverkar således vårt agerande på ett sätt som inte alltid gagnar oss. Vi ligger kvar i sängen och är rädda och kan inte somna, vi börjar vantrivas på jobbet för att vi inte får utlopp för vår kreativitet, vi tappar lusten i relationen till vår kompis för att umgänget inte styrs av ärlighet, vårt barn växer upp i tron att det är prylen som gör att hen duger. En annan aspekt av att dela med sig är att se det som en gåva till andra. Jag har så många gånger tagit del av andras liv och känt att det väcker något i mig. Detta är gåvan: att ge andra möjligheten att spegla sig i din berättelse.

Vad är då motvikten till rädslor?

 

TILLIT

 

 

Egot: Ha! Hur ska du kunna lita på andra när du inte ens kan lita på dig själv?! Du vet ju aldrig vad som egentligen kommer att hända, hur ska du då kunna ha tillit? Nä, det är bättre att planera, planera och åter planera så vet du hur det kommer att bli, då är det åtminstone du som styr skutan. Du måste ju ha koll på saker, då vet du vad du har. Du kan ju inte lämna allt vind för våg, hur skulle det se ut? Hur tror du andra skulle tänka om du sa ”Jag behöver inte ha kontroll, jag litar på att det löser sig ändå”? Det är ju helt galet, du måste ju ha en plan att komma med för att visa andra att du vet vad du håller på med. Annars börjar andra bestämma över dig, om inte du själv redan har bestämt hur saker och ting ska bli. Du måste ju veta vart du är på väg och var du har saker och ting.

 

Själen: Utifrån rädslan stiger oförmåga till tillit samt behovet att kontrollera livet genom att planera. Livet är ständig förändring, därför fungerar inte detta ständiga planerande och försöket att kontrollera tillvaron. Planerandet kräver mer energi än den ger eftersom förutsättningarna ständigt förändras och planen då måste ändras. Livet är ett flöde som ständigt ger dig möjlighet att göra val. Det är här du kan öva din tillit, att känna in vilket val som känns bäst i dig och då lita på att det är rätt. Att känna tillit kräver övning. En bra början är att respektera dina känslor och göra val utifrån dessa. För gärna dagbok och se resultaten. Däri hittar du tilliten, när du ser att du har den kunskapen du behöver i dig, att de val du gör utifrån det din känsla säger ger resultat som är för ditt bästa. Precis som med allt annat, kan det ta lite tid innan resultaten blir tydliga. Ju mer du övar desto tydligare blir det. Men var beredd, egot är lynnigt och kommer gång på gång försöka övertyga dig om att följa dess väg istället. Ha förtröstan, du är inte ensam i dina försök att följa din egen väg. Vi är många som vill välja en annan väg än egots.

 

Jag tränar dagligen! Flera gånger om dan! Jag fick inte med mig hemifrån att mina känslor var viktiga vilket har lett till att jag gång på gång har kört över mig själv. I början var det tom svårt att komma i kontakt med mina känslor.

 

I samtalet ovan tycker jag att skillnaden mellan hur egot talar och hur själen talar är väldigt tydligt. Egot använder gärna ord som måste, borde, kontroll. Egot jämför gärna mig själv med andra och tycker att det är viktigt att se bra ut, göra rätt mm inför andra människor. Själen däremot har en stödjande tillitsfull ton i hur den uttrycker sig. Själen vet att jag är en del av mänskligheten och behöver inte andras godkännande för att duga. I själens ögon är jag älskad precis för den jag är. Känslan i kroppen för mig är helt olika, jag kan ibland känna hur jag blir stel i kroppen när jag låter egot bestämma över mig, att det som kallas fight or flight tillståndet aktiveras i mig. Detta är för mig stress, och det som tar slut på min ork istället för att hjälpa mig komma in i ett flöde där kroppen slappnar av och jag kan ta emot av det överflöd som finns runtomkring mig hela tiden. Att ta emot av flödet för mig innebär exempelvis att ta emot ett leende från kassörskan, en kommentar från en annan människa som påminner mig om något jag glömt, att stanna kvar i den känslan av tacksamhet för att jag får det jag behöver så länge jag tillåter mig själv att vara tillitsfull.

Om det känns rätt välkommen att öva tillit med mig! ♥