Min mors död lärde mig livets viktigaste läxa, jag är älskad precis som jag är!

Min mor dog för 29 år sen. Idag är jag exakt ligga gammal som hon var den dagen hon lämnade detta jordeliv, 49 år, 2 månader och 1 vecka. Hon fick diagnosen bröstcancer 2-3 år tidigare, hade genomgått både operation och cellgiftsbehandlingar. Slutskedet var en känslomässigt blandad period i mitt liv. Jag var 20 år, levde i ett kollektiv i Washington DC och livet lekte. Samtidigt låg min mor på sin dödsbädd och hade gett upp kampen. Jag minns så väl att jag försökte peppa henne till att åtminstone försöka gå ut och hämta tidningen i brevlådan, men hon orkade inte. Det ville liksom inte bli verkligt för mig att hon snart skulle dö. Det svåra var att vi i familjen inte pratade så mycket om det som skedde, vi försökte fortsätta med våra liv så gott det gick. Det tog mig flera år att bearbeta denna upplevelse. Visst var jag ledsen i början, jag grät när vi spred hennes aska i Siljan, en omtumlande upplevelse då många av de som var där också bar på blandade känslor. Min morbror, som min mor inte hade haft kontakt med pga ett gräl i samband med uppdelningen efter min morfars död, var uppenbart påverkad av både sorg och ånger. Själv fick jag höra att jag inte skulle gråta. Jag minns hur ställd jag blev över detta, även arg, fick jag inte gråta på min mors begravning? Nu förstår jag att det förmodligen handlade om att det för personen som sa det blev för tungt att se min sorg över min döda mor, att det var deras sätt att hantera det.

Den känslan som kom efteråt och tog lång tid att bearbeta var ilska. Det var ju tabu att vara arg på någon som var död, ännu mer om det var min egen mor, hon hade ju inte gjort något fel… och hon var ju död, kunde inte försvara sig… Men i mina ögon, just då, var det precis det hon hade gjort, hon hade gett upp, släppt taget om livet, låtit rädslan omsluta henne så att hon försvann från min värld. Jag var så arg att jag skrek, slog på kuddar, kastade stenar i skogen och i havet för att få ur mig all ilska. Den var ibland som en rasande orkan som jag inte kunde få stopp på när jag väl hade släppt den lös. När jag väl blev sams med ilskan, lät den finnas där som en helt naturlig reaktion på det som hade hänt i mitt liv, först då kom den stora sorgen, sorgen över att hon inte skulle vara en del av resten av mitt liv, sorgen över att hon inte skulle vara med den dag jag gifte mig, att hon inte skulle vara med den dagen jag fick barn, att hon aldrig skulle få uppleva att vara mormor, att mina barn aldrig skulle få träffa sin mormor. Jag sörjde också att jag inte fick chansen att få en vuxen relation med henne, sitta och prata med henne om livets utmaningar över ett glas vin. Sorgen kom i stötar, som återkommande vårfloder. Den kunde ligga där och småporla som en liten bäck tills något triggade den. Några såna triggers var min fars tal på mitt bröllop, att min mor var med på sitt sätt, för vi gifte oss i Leksand, vid Siljan, där hennes aska fanns. När min dotter föddes och jag kände mig oerhört ensam med det enorma ansvaret det innebar att bli förälder, att ett stort ansvar nu låg på mig på ett sätt jag aldrig tidigare hade upplevt och hon inte fanns att prata med om det som skedde. När jag tog sjuksköterskeexamen och barnmorskeexamen, hon hade varit sprickfärdig av stolthet. Sen blekande denna sorg och en tomhet tog över, en känsla av att inte känna någonting, en brist på känslor helt och hållet. Detta var nästan svårast för mig, att känna mig likgiltig gentemot min egen mor. Så här i efterhand kan jag se att jag behövde denna tomhet för att fylla mitt liv med mig själv, att äntligen på allvar börja förstå vem jag är och låta denna fantastiska människa som var jag få ta den största platsen i mitt liv, att få kontakt med mitt innersta väsen, min själ, och låta denna kärna vara den som leder mig i livet, visa mig hur magiskt livet egentligen är att leva.

I höstas var jag med om en väldigt speciell upplevelse. Jag var på en retreat och jag kände på mig att det var något speciellt jag skulle hämta denna helg. Sista dagen börjar ledaren beskriva ett gruppcoachningsprogram och jag känner hur tårarna börjar rinna och hur kroppen börjar skaka, jag låter det bara ske för jag förstår att detta är själen som skriker DETTA SKA DU GÖRA!!! Jag minns inte vad ledaren sa, jag uppfattade bara enstaka ord som kvinnor och gemenskap. När hon väl var färdig loggade jag in på ansökan via telefonen och bara skrev tills jag var färdig och skickade iväg den, utan att ha läst kursbeskrivningen. Jag visste inte riktigt vad jag hade skrivit och jag brydde mig inte så mycket, jag litade på att själen hade sett till att det som behövde kom med. Jag kom in på programmet och jag var överlycklig för jag förstod att detta var min väg ut ur sjukskrivningen, min väg ut ur denna förlamande trötthet som hade tvingat mig att lägga hela mitt väsen på livets stoppknapp.

Ett par månader senare, när vi precis hade påbörjat programmet var jag med om en väldigt speciell upplevelse. Under en meditation känner jag att min mor kommer till mig. Jag känner hennes närvaro så starkt, hon är så kärleksfull och hela jag känner mig helt fylld av denna villkorslösa kärlek. Sen blir jag medveten om att hon säger till mig att nu är cirkeln sluten, nu är du i hamn, dit jag önskade att du skulle, till dig själv, till möjligheten att fullt ut få vara du, magisk, älskad och fullkomlig. Tårarna rinner av glädje och denna enorma kärlek till min mor som jag hade längtat efter att få känna i så många år. Det var som att hennes död på nåt sätt var orkestrerat av universum för att jag skulle få det jag behövde för att komma dit jag är idag. Detta känns läskigt för mig att skriva på en offentlig plats för att jag vet att det är en enormt provocerande tanke, men det är min sanning. Alla har vi vår egen sanning som vi väljer att leva utifrån, något som ingen annan kan ta ifrån oss, som bara vi själva kan och har möjlighet att omvärdera och förändra. Utifrån min sanning tror jag att sjukdomar (inklusive cancer) är kroppens sätt att berätta för oss att det är något i livet som inte står rätt till, att det finns en del av oss som vi förnekar, trycker ner för att vi tror att vi behöver vara någon annan än den vi egentligen är, vi tror att det är något fel på oss. Denna uppfattning påverkar vårt sätt att leva livet, sätter sig i kroppen och gör kroppen fysiskt sjuk. Men nu är det dags, dags att börja visa hela världen hela mig, vem jag är: gudinna, shaman, healer, livscoach och ja, fortfarande barnmorska. Mer om dessa egenskaper ska jag utmana mig själv och dela framöver.

Detta inlägg är en hyllning till min mor som dog den 5 december 1989, i en säng på övervåningen i ett hus hon knappt kände i utkanten av Chicago. En hyllning till min mor som levde sitt liv utifrån sin egen sanning, en sanning som handlade om att göra andra glada, att se till så att jag och min syster fick det bästa av det vi behövde, en sanning som innebar att hon alltför sällan lyssnade till sina egna behov, en sanning som har gett mig den mest värdefulla lärdom i mitt liv: att jag är älskad oavsett vad jag gör, inte gör, säger, inte säger, är eller inte är.

Tack älskade mor för allt du gav mig och fortsätter att ge mig. Jag älskar dig, alltid!♥

 

Mor

Föreställningar och magi, vad vill du tro på?

Jag tvivlar. Det finns i mig nästan hela tiden. Det är som ett svart moln som lägger sig över allting. Skuggar ljuset, känslan av lätthet blir till tyngd, fördunklar mina drömmar o gör dom orealistiska. Detta är egot, jag förstår det. Jag förstår att det är en del av mig som jag inte kan eller ska göra mig av med, snarare lära mig att leva med och handskas så att jag kan bli vän med egot och ge den uppgifter så att den istället för att försöka sätta käppar i hjulet för min utveckling kan bidra till min framgång. En del av tvivlen har att göra med vad jag har för föreställningar om livet.

Jag är trött på att vara trött. Jag är trött på att vara sjukskriven. Har en föreställning att detta att vara sjukskriven innebär att jag inte gör någon nytta, att jag bara är en belastning. Detta med föreställningar är en stor grej för mig just nu. Det känns som att det är en nyckel i det arbetet jag gör just nu med mig själv men kanske även det arbetet jag kommer att göra så småningom med andra människor. Föreställningar, tankar om hur världen är, hur vi är, borde agera mm är som energiblockeringar. De är som små svarta moln som dämpar ljuset, som för mörka glasögon som hindrar mig från att se ljuset helt och hållet. En gång tog jag dem till mig för att jag trodde att de skulle hjälpa mig att överleva, hjälpa mig att navigera bättre i denna värld, att de skulle hjälpa mig att bli omtyckt av andra människor och således ge mig känslan att jag duger. Nu är jag dock redo att släppa taget om dessa föreställningar, låta dom singla iväg som löv på hösten, för att förmultnas och omvandlas till näringsrik jord.

Jag ser nu, så här i ljuset av det jag bidrar med i min familj och de som ibland läser min blogg och tackar mig för det jag skrivit att jag inte är en belastning som inte bidrar. Jag ser att jag bidrar på mitt sätt. Jag ser hur jag många gånger vågat säga den där obekväma sanningen som har bidragit till att en annan människa faktiskt tagit ett annat beslut i sitt liv som sedan skänkt dem mer glädje. Mitt i allt detta kommer en annan föreställning upp: ”Vem är lilla jag att komma med ”sanningar” (och jag hör en hög fnysning inombords), vem är jag att veta bättre än någon annan”. Nu kan jag se att det inte är det som är syftet, det är inte jag som vet bättre, det är min själ som vill vägleda mig och de människor som finns i min omgivning som är villiga att lyssna. Min själ som vill visa att det finns ett annat sätt att leva livet på, ett sätt som innebär frihet från vad andra tycker och tänker, frihet från föreställningar och gamla mönster, frihet att vara oss själva, de lysande varelser vi alla är. Jag är rädd när jag skriver detta, rädd för vissa som kanske läser och fnyser ”Vilka dumheter, har hon börjat bli religiös och ska försöka starta nån slags sekt?” eller ”Vem tror du att du är, komma här o säga till mig vad som är rätt o fel!!!!”. Om jag får såna kommentarer ska jag försöka ta emot dem med ett öppet hjärta, alla har vi rätt och möjligheten att hela tiden välja vilket liv vi vill leva. Detta är det livet jag väljer.

En annan föreställning jag har är att det tar tid, att det är så mycket bagage, så många föreställningar jag behöver släppa taget om att det kommer ta evigheter. Jag hör hur egot säger ”Du ska inte tro att du blir av med det bara för att du sitter här o skriver o har intentionen att bli av med det, det kommer fler, o fler, o fler föreställningar, det tar aldrig slut”. Så fördunklar egot, genom att visa att det är omöjligt, lika bra att lägga av här och nu… stanna kvar i det som är bekvämt och välbekant. Men inom mig finns en visshet att det inte är det som är sant, min intention spelar stor roll, den är avgörande i mitt arbete med att släppa taget och öppna upp för allt det magiska som faktiskt är möjligt. Varifrån kommer intentionen egentligen? Det får nog bli ett annat inlägg, en annan insikt att titta in i, men ack så viktig. 🙂

Detta med att det tar tid är en utmaning som jag tar mig an, för jag har fått lära mig att föreställningar inte alltid är sanna. Så, stay tuned för mer uppdateringar om detta med hur fort utveckling kan gå bara man är öppen för den, för jag är förbered för mirakel!

♥Vilken magi vill du skapa i ditt liv?

♥Vad är redan magiskt i ditt liv?

 

Önskar er alla ett magisk 2018!♥   

 

 

PS Kolla gärna in min senaste bild på Instagram för lite vardagsmagi 🙂https://www.instagram.com/p/Bdew4zgnVWl/?taken-by=kattisjolu

Och sist men inte minst, TACK!!!! alla ni som har skickat kommentarer!Det hjälper min tro på att jag bidrar och att jag duger som jag är att bli starkare ♥ Massor med kärlek och ljus till er!!!