Om

Jag är född 1969, bor i Linköping med min man och två barn på 7 och 14 år. Jag är född i Uppsala men uppvuxen i Spanien och Argentina. När jag slutade gymnasiet fortsatte jag att flytta till England, USA och hamnade sen slutligen i Sverige som 23 åring. Jag hade trott att jag ville jobba med kulturella relationer mellan olika länder men när min mor dog insåg jag att det inte alls var det jag ville göra. Jag började som 20 åring i USA bli nyfiken på alternativ medicin och kom så småningom fram till att jag ville bli barnmorska och jobba med naturlig förlossning. Efter många olika jobb (barnskötare, sekreterare, kursledare, massör) och tankar om att jag inte var redo att axla det ansvar det innebar att bli barnmorska, började jag den långa resan till legitimerad barnmorska. Det blev först Komvux, sjuksköterskeutbildning, jobb som sjuksköterska, födelsen av mitt första barn, påbörjad barnmorskeutbildning i Göteborg, flytt till Linköping där jag slutligen juni 2008 fick min barnmorskeexamen, stolt som bara den! Drömmen jag haft i 17 år hade äntligen gått i uppfyllelse!
At få jobb var en räkmacka, bristen på barnmorskor var redan då stor. Jag älskade jobbet, jag älskade barnmorskeriet! Det fanns hur mycket spännande som helst att lära sig och utvecklas. Att få vara med det magiska både när ett barn föds, den första tiden efter samt den utvecklingen som sker under graviditeten kändes som en ynnest. Arbetssituationen däremot blev en börda för tung för mig att bära. Kombinationen av en extremt hög arbetsbelastning och min oförmåga att se om mina egna behov blev för mycket. Jag gick in i väggen första gången 2014, försökte komma tillbaka (jag älskade ju mitt jobb…) men har nu varit sjukskriven med diagnosen ME/CFS – kronisk trötthetssyndrom sen 2015.
Jag har levt mitt liv i tron att jag ska anpassa mig efter andra. Jag har förstått detta intellektuellt under en längre tid men först på senare år, efter sjukskrivningarna, har jag börjat inse hur jag ska göra något åt det. Första gången jag gick till en psykolog var när min mamma dog när jag var 20 år. Det blev en vändpunkt för mig, insikten om att det måste finnas mer än detta fysiska liv vaknade, något mer när det gällde läkningen av en människa än det jag sett av sjukhusvärlden. Efter att ha provat många olika terapiformer och gått olika kurser börjar allt nu falla på plats. Under våren och början på sommaren gick jag en kurs som heter Bli själsklar som gav mig de verktygen och den kunskapen jag behövde för att bredda den vägen jag redan var på. Jag har blivit bättre på att lyssna inåt, på min själ, mitt hjärta, min mage, mina känslor. Jag menar inte att detta sker utan utmaningar, jag halkar ständigt av vägen men det blir lättare att hitta tillbaka för att vägen är större, jag har lättare att känna tillit till min egen förmåga. Jag har undervisat i avslappning och brukar säga att första gången man gör en avslappningsövning är det som att gå genom en snårig skog, man ser inte alltid någon stig. Ju oftare man gör övningen desto tydligare bildar man en stig som till slut kan bli en motorväg som man lätt har tillgång till bara man tänker på övningen.
Min önskan är att kunna dela med mig av mitt liv och kanske ge dig inspiration i ditt liv, så som jag har fått av så många andra under min resa. Välkommen hit! ❤