Själens blogg

Challenge yourself for the sake of happiness, isn’t that worth a try?

Kattis Jonsson Ludvigsson

(For English continue reading, vill du hellre läsa på svenska hoppa till texten efter bilden)

The following text I received during a meditation. For me it summarizes the biggest challenge of them all, listening to ourselves and actually following the answers we receive. I struggle with this on a daily basis, some days are easier others are harder. I see people all around me also struggling with exactly the same thing. So how do we go about it, facing this challenge? I invite you to read the text and I’ll give you further tips afterwards.

”True power comes from self-reflection. No power is meant as a suppressing energy, yet that is the way many humans use it wrongly causing harm. One must first find that inner self, that place of inner power, that inner feeling of fulfillment, from here power can then be exerted to do good in the world, to create peace and harmony, without fear, without feelings of constrictions but from a place of utter self-love and a need to share this love with the universe.

Each and every one of us can in stillness ask ourselves what we need to reach this place of inner peace, self-love. The answer will come to you. You will need to trust this answer and bring forth courage to follow it through. It only takes one time to get a sense of the effect of this practice, to get in touch with that inner voice that holds all the answers needed. Remember, check on your expectations, what are they and are they possibly keeping you from hearing that tiny whisper because you’re expecting a roar, something dramatic? Remember that your inner voice might have been shut down for several years because you chose to adapt to the outer instead of the inner world. This is the greatest challenge humanity stands in front of, the challenge of trusting our inner selves. If happiness is what you’re seeking, the only one who can show you the way to true happiness is YOU. So go on, try it for a day, and be your own guru, your own sage, your own wise woman/man for a day! What have you got to lose? Your feelings of being unfulfilled? Isn’t that worth a try?”

We all have it, some days more some days less, there may even be days where we don’t have it at all… that nagging feeling that this isn’t really what I want to do, this isn’t really what makes me feel good, there’s something else I’d rather be doing, or that that there’s something that isn’t right… So how do we meet this challenge, how do we find true happiness? Below are some tips on how to work with this:

What are your expectations? Sit down in a quiet undisturbed place, take a few deep breaths and ask yourself what expectations you have of the following things:

  • What is a happy life?
    • What does my inner voice sound/look like?
    • What expectations do I have of myself in life?
    • Are these expectations realistic?
    • Do they bring me joy?
  • Ask your self in the same way, what can I do today that will bring me true happiness?

Listen carefully, as it says in the channeled text, you might be listening to a voice you’ve told to shut up for years. Think about it! If someone told you to shut up for years, how would you sound once you started to speak again, or attempt to speak? It’s the same for your inner voice, or at least for your ability to hear this inner voice. I find that heaps and heaps and heaps of self compassion are necessary here, because I get frustrated. At times I think I don’t hear anything just to realize afterwards that the voice was there, I just didn’t realize that was what it was because I had expectations that clouded my hearing. That’s why it’s good to start with looking at your expectations, because they’re often the ones that will stop you from hearing/seeing.

When you ask yourself what brings you happiness the answer may be silence, that you don’t hear anything because silence is the answer. I find this very common in the beginning because silence is another key to hearing. If there’s too much other stuff going on (phone notifications, internet, facebook, radio, people, thoughts about what do do next at work, for dinner or whatever) it will be harder to hear that soft, subtle inner voice. Ask for help out loud! Say the following:

Please help me hear my inner voice!

You’re not alone! There are many out there just sitting around waiting for you to ask for help. I dare you to try it out! 🙂 What if it just might work?…

Patience is another key. We live in a world expecting quick answers. We’re used to having answers a click away on the allmighty google… Well, guess what, the most important answers aren’t always on google… I’m not saying they’re not there ‘cause you might just be asked to look something up there, but most of the time the answer will come as a feeling, a word, a phrase or a picture that pops in your head, a picture you see somewhere else, something someone says, something you see in nature, it can come from anywhere. The key is how it feels inside, it will trigger something in you. It might make you feel like ”Yes! that’s exactly what I want!”, ”Yikes, that feels a bit scary…”, or it might make you feel warm inside, give you butterflies in your belly, make your palms sweaty, or a very subtle sensation that you’ll get better at recognizing the more you practice. ‘Cause as with everything else its takes, practice, practice, practice!!!

I’ve highlighted some of the key words because I often find this very helpful, keeping things as simple as possible. Let me know if you need any help or have questions about this. From august on I will be offering sessions through Skype so send me a message if you’re interested. I wish you much joy, love and self compassion on your journey! ♥

IMG_6545

Följande text fick jag till mig under en meditation. För mig sammanfattar det den största utmaningen av alla, att lyssna till oss själva och verkligen följa de svar vi får. Det är en daglig utmaning, vissa dagar är det lättare, andra är det svårare. Jag ser många runtomkring mig som också tampas med denna utmaning. Så hur gör vi, hur tar vi oss ann denna utmaning? Jag bjuder in dig att läsa texten så erbjuder jag några tips efteråt.

”Sann makt kommer från inre reflektion. Ingen makt är menad som en förtryckande energi, dock är det många människor som använder den på det sättet och på så vis skadar andra. Man måste först finna den där inre kraften, den inre känslan av självuppfyllelse, från denna plats kan makten därefter utövas för att göra gott i världen, för att skapa fred och harmoni, utan rädsla, utan känslor av sammandragning utan från en plats av fullständig självkärlek och ett behov av att dela denna kärlek med världen.

Var och en av oss kan i stillhet fråga oss själva vad just vi behöver för att nå denna känsla av inre fred, självkärlek. Svaret kommer att komma till dig. Du behöver lita på svaret och frammanna mod för att fullfölja det. Det tar bara en gång för att få en känsla av effekten av denna övning, för att få kontakt med den där inre rösten som har alla svaren som behövs. Kom ihåg, låg märke till dina förväntningar, vad de är och om de kanske håller dig tillbaka från att höra den där lilla viskningen för att du förväntar dig ett skrik, något dramatiskt? Kom ihåg att din inre röst kan ha varit avstängd under många år då du kanske valde att anpassa dig efter den yttre istället för den inre världen. Detta är mänsklighetens största utmaning, utmaningen att lita på vårt inre. Om det är sann glädje du söker, så finns det bara en person som kan visa dig vägen och det är DU. Kom igen, försök det under en dag, var din egen guru, din egen kloka kvinna eller man under en dag! Vad har du att förlora? Din känslor av otillräcklighet? Är inte det värt ett försök?”

Vi har det alla, vissa dagar mer, andra mindre, det kanske till och med finns dagar då vi inte har det alls… den där skavande känslan av att det egentligen inte är detta jag vill göra, det är egentligen inte detta som får mig att må bra, det finns något annat jag egentligen skulle vilja göra, eller bara känslan av att det är något som inte står rätt till… Så hur antar vi denna utmaning, hur får vi ett lyckligt liv? Nedan får du några tips om hur du kan jobba med detta:

Vad har du för förväntningar? Sätt dig på en tyst, ostörd plats, ta några djupa andetag och fråga dig själv vad du har för förväntningar på följande:

Vad är ett lyckligt liv?

Hur låter min inre röst, hur ser den ut?

Vad har jag för förväntningar på mig själv i livet?

Är dess förväntningar realistiska?

Skänker de mig glädje?

Fråga dig själv på samma sätt, vad kan jag göra idag som skänker mig lycka?

Lystna uppmärksamt, som det står i den kanaliserade texten, kommer du kanske lystna på en röst du bett att hålla klaffen under många år. Tänk efter! Om någon bad dig att hålla klaffen under många år, hur skulle du låta om du började tala igen, eller ens försöka tala? Det är samma sak för din inre röst, eller åtminstone för din förmåga att lyssna på din inre röst. Jag tycker att det behövs mängder, mängder och åter mängder med självkärlek och tålamod (compassion) i detta, för jag blir frustrerad. Ibland tycker jag att jag inte hör någonting bara för att i efterhand inse att rösten fanns där, jag förstod bara inte att det var min röst eftersom jag hade förväntningar som fördunklade min hörsel. Det är därför bra att börja med att titta på dina förväntningar, för att de ofta hindrar dig från att höra/se.

När du frågar dig själv vad som skänker dig glädje kan svaret var tystnad, att du inte hör något för att svaret är just tystnad. Jag tycker att detta är väldigt vanligt i början eftersom att tystnad är en nyckel till att kunna höra. Om det är för mycket annat på gång (notiser på telefonen, internet, facebook, radio, människor, tankar om vad du ska göra sen på jobbet eller vad du ska laga för mat) kommer det att bli svårare att höra den där tysta subtila rösten. Be om hjälp högt! Säg följande:

Jag ber om hjälp med att höra min inre röst!

Du är inte ensam! Det finns många där ute som bara väntar på att du ska be om hjälp. Jag utmanar dig att testa! 🙂 Vad skulle hända om det funkar?…

Tålamod är ytterligare en nyckel. Vi lever i en värld där vi förväntar oss snabba svar. vi är vana vid att ha svar ett klick bort på allsmäktiga google… Ja, vet du vad, de viktigaste svaren finns inte alltid på google… Jag menar inte att de inte finns på google då du kanske blir ombedd att let upp något just där, men för det mesta kommer det att komma som en känsla, ett ord, en fras eller en bild som dyker upp i huvudet, en bild du ser nån annan stans, något nån annan säger, något du ser i nature, det kan dyka upp precis hur som helst och var som helst. Nyckeln är hur det känns i dig, det kommer att trigga något i dig. Det kommer kanske att få dig att känna ”Ja! Det där är precis det jag vill!”, ”Ugh! Det känns lite läskigt…”, eller så kommer du känna dig varm inombords, ge fjärilar i magen, ge dig svettiga handflator, eller en väldigt subtil känsla som du kommer att bli bättre på att känna igen ju mer du övar. För precis som med allt annat kräver det övning, övning, övning!

Jag har markerat vissa nyckelord då jag tycker att detta ofta hjälper mig, att förenkla så mycket som möjligt. Hör av dig om du vill ha hjälp eller har frågor angående detta. Från och med augusti kommer jag att erbjuda sessioner via Skype så meddela mig om du är intresserad. Jag önskar dig mycket glädje, kärlek och tålamod på din resa! ♥

Jag är shaman!

Kattis Jonsson Ludvigsson

Jag är shaman!

Vad betyder det? Hittills har jag inte vågat skriva om detta av flera skäl. Det ena är rädslan att andra ska uppfatta mig som helt galen, konstig, som om jag gått med i nån sekt. De andra för att jag är rädd att andra (shamaner) ska tycka att jag inte kan tillräckligt, jag är inte initierad, jag har inte tillräcklig utbildning och därför inte kan kalla mig shaman. Men shaman är inte något man utbildar sig till, det är något man är, man föds shaman, man har varit shaman i tidigare liv och det handlar om att man ska komma ihåg sin shamanträning från tidigare liv. Vissa kliver in i sin identitet som shaman andra gör det inte. Det betyder också att våga gå in i det mörker som finns i livet, ibland i form av rädslor, och ta sig igenom det till ljuset på andra sidan. Vad innebär det då? För mig betyder det att jag står med ena foten i den fysiska världen, den andra i den andliga/själsliga världen och att jag genom detta ska hjälpa mig själv och andra. 

Att ha ena foten i den fysiska världen betyder för mig att jag är en fysisk del av den jord vi lever på, det fysiska universum som vi är en del av. Jag ser att min fysiska kropp är en del av allt detta. Rent konkret innebär det att det jag gör mot min fysiska omvärld gör jag också mot mig själv. Detta är den största anledning till att det för mig är viktigt att värna om naturen, att göra det jag kan för att förvalta den delen av Moder Jord som jag har till låns av mina barnbarnsbarn. Innan Big Bang var all fysisk materia sammankopplad. Detta innebär att all fysisk materia fortfarande har en koppling till varandra oavsett tid och rum.

Att ha andra foten i den själsliga världen innebär för mig att jag har tillgång till en oändlig mängd visdom. Jag, som ni redan vet, talar regelbundet med min själ. Jag har även kontakt med andra andliga väsen och energier. Detta kan innebära att jag t.ex. kommunicerar med de andliga väsen som är kopplade till specifika djur och växter. Precis som människor har olika egenskaper och kan hjälpa oss med olika saker har djur det också. Inom shamanismen pratar man t.e.x om kraftdjur, djur som kan hjälpa oss att få extra kraft när vi behöver göra något som är viktigt men som vi kanske inte har ork till för tillfället. Det finns även totemdjur, djur som har specifika lärdomar som jag behöver i detta liv. En annan aspekt av den själsliga världen är reinkarnation, jag tror på tidigare liv och har kunskap om flera av mina tidigare liv. Som shaman gör jag inre resor där jag har kontakt med dessa världar, världar som för mig är högst verkliga.

Hur vet jag då att jag är shaman? Jag lyssnade på en pod för några månader sen där två kvinnor pratade om om olika tecken som talar för att man är shaman. När jag hörde detta grät jag helt förtvivlat, jag var tvungen att lägga mig på golvet i fosterställning för att upplevelsen blev så stark. Det fanns så många saker i mitt liv som jag alldeles plötsligt förstod, saker som hade gjort att jag ofta känt mig konstig, annorlunda, att jag inte passade in. Alldeles plötsligt förstod jag varför jag är som jag är, och fler insikter har kommit när jag har haft möjlighet att läka sår som uppståt från tidigare liv. Att läka sår från tidigare liv betyder att man har varit med om traumatiska saker som exempelvis att man bränts på bål som häxa. Läkningen innebär att minnas detta, förstå vad det inneburit på ett själsplan och läka såret genom att se att nu lever jag ett nytt liv, ett liv där jag inte riskerar att brännas på bål, ett liv som inte innebär fara för livet för att jag uttrycker den här delen av mig själv. Har du en oförklarlig rädsla för något, en stark obehagskänsla för något som inte har någon rationell förklaring i detta liv? Har du något som du kanske har jobbat med i terapi under längre tid men känner att du inte kommer vidare med? Då kan det ha att göra med ett trauma från ett tidigare liv. Att läka trauman från tidigare liv har för mig bidragit till stora förändringar, en mycket större känsla av trygghet, samhörighet, meningsfullhet. Är du intresserad av att veta mer? Du får gärna kontakta mig så kan vi boka en session, för detta är ett sätt som jag ska utöva min shamanism i världen just nu, genom att skapa ett tryggt utrymme för andra att gå igenom sitt mörker och komma ut, starkare och visare på den ljusare sidan.

Mycket kärlek, ljus och läkning önskar jag dig i denna magiskt vackra värld vi lever i!

 

IMG_6459

Min mors död lärde mig livets viktigaste läxa, jag är älskad precis som jag är!

Kattis Jonsson Ludvigsson

Min mor dog för 29 år sen. Idag är jag exakt ligga gammal som hon var den dagen hon lämnade detta jordeliv, 49 år, 2 månader och 1 vecka. Hon fick diagnosen bröstcancer 2-3 år tidigare, hade genomgått både operation och cellgiftsbehandlingar. Slutskedet var en känslomässigt blandad period i mitt liv. Jag var 20 år, levde i ett kollektiv i Washington DC och livet lekte. Samtidigt låg min mor på sin dödsbädd och hade gett upp kampen. Jag minns så väl att jag försökte peppa henne till att åtminstone försöka gå ut och hämta tidningen i brevlådan, men hon orkade inte. Det ville liksom inte bli verkligt för mig att hon snart skulle dö. Det svåra var att vi i familjen inte pratade så mycket om det som skedde, vi försökte fortsätta med våra liv så gott det gick. Det tog mig flera år att bearbeta denna upplevelse. Visst var jag ledsen i början, jag grät när vi spred hennes aska i Siljan, en omtumlande upplevelse då många av de som var där också bar på blandade känslor. Min morbror, som min mor inte hade haft kontakt med pga ett gräl i samband med uppdelningen efter min morfars död, var uppenbart påverkad av både sorg och ånger. Själv fick jag höra att jag inte skulle gråta. Jag minns hur ställd jag blev över detta, även arg, fick jag inte gråta på min mors begravning? Nu förstår jag att det förmodligen handlade om att det för personen som sa det blev för tungt att se min sorg över min döda mor, att det var deras sätt att hantera det.

Den känslan som kom efteråt och tog lång tid att bearbeta var ilska. Det var ju tabu att vara arg på någon som var död, ännu mer om det var min egen mor, hon hade ju inte gjort något fel… och hon var ju död, kunde inte försvara sig… Men i mina ögon, just då, var det precis det hon hade gjort, hon hade gett upp, släppt taget om livet, låtit rädslan omsluta henne så att hon försvann från min värld. Jag var så arg att jag skrek, slog på kuddar, kastade stenar i skogen och i havet för att få ur mig all ilska. Den var ibland som en rasande orkan som jag inte kunde få stopp på när jag väl hade släppt den lös. När jag väl blev sams med ilskan, lät den finnas där som en helt naturlig reaktion på det som hade hänt i mitt liv, först då kom den stora sorgen, sorgen över att hon inte skulle vara en del av resten av mitt liv, sorgen över att hon inte skulle vara med den dag jag gifte mig, att hon inte skulle vara med den dagen jag fick barn, att hon aldrig skulle få uppleva att vara mormor, att mina barn aldrig skulle få träffa sin mormor. Jag sörjde också att jag inte fick chansen att få en vuxen relation med henne, sitta och prata med henne om livets utmaningar över ett glas vin. Sorgen kom i stötar, som återkommande vårfloder. Den kunde ligga där och småporla som en liten bäck tills något triggade den. Några såna triggers var min fars tal på mitt bröllop, att min mor var med på sitt sätt, för vi gifte oss i Leksand, vid Siljan, där hennes aska fanns. När min dotter föddes och jag kände mig oerhört ensam med det enorma ansvaret det innebar att bli förälder, att ett stort ansvar nu låg på mig på ett sätt jag aldrig tidigare hade upplevt och hon inte fanns att prata med om det som skedde. När jag tog sjuksköterskeexamen och barnmorskeexamen, hon hade varit sprickfärdig av stolthet. Sen blekande denna sorg och en tomhet tog över, en känsla av att inte känna någonting, en brist på känslor helt och hållet. Detta var nästan svårast för mig, att känna mig likgiltig gentemot min egen mor. Så här i efterhand kan jag se att jag behövde denna tomhet för att fylla mitt liv med mig själv, att äntligen på allvar börja förstå vem jag är och låta denna fantastiska människa som var jag få ta den största platsen i mitt liv, att få kontakt med mitt innersta väsen, min själ, och låta denna kärna vara den som leder mig i livet, visa mig hur magiskt livet egentligen är att leva.

I höstas var jag med om en väldigt speciell upplevelse. Jag var på en retreat och jag kände på mig att det var något speciellt jag skulle hämta denna helg. Sista dagen börjar ledaren beskriva ett gruppcoachningsprogram och jag känner hur tårarna börjar rinna och hur kroppen börjar skaka, jag låter det bara ske för jag förstår att detta är själen som skriker DETTA SKA DU GÖRA!!! Jag minns inte vad ledaren sa, jag uppfattade bara enstaka ord som kvinnor och gemenskap. När hon väl var färdig loggade jag in på ansökan via telefonen och bara skrev tills jag var färdig och skickade iväg den, utan att ha läst kursbeskrivningen. Jag visste inte riktigt vad jag hade skrivit och jag brydde mig inte så mycket, jag litade på att själen hade sett till att det som behövde kom med. Jag kom in på programmet och jag var överlycklig för jag förstod att detta var min väg ut ur sjukskrivningen, min väg ut ur denna förlamande trötthet som hade tvingat mig att lägga hela mitt väsen på livets stoppknapp.

Ett par månader senare, när vi precis hade påbörjat programmet var jag med om en väldigt speciell upplevelse. Under en meditation känner jag att min mor kommer till mig. Jag känner hennes närvaro så starkt, hon är så kärleksfull och hela jag känner mig helt fylld av denna villkorslösa kärlek. Sen blir jag medveten om att hon säger till mig att nu är cirkeln sluten, nu är du i hamn, dit jag önskade att du skulle, till dig själv, till möjligheten att fullt ut få vara du, magisk, älskad och fullkomlig. Tårarna rinner av glädje och denna enorma kärlek till min mor som jag hade längtat efter att få känna i så många år. Det var som att hennes död på nåt sätt var orkestrerat av universum för att jag skulle få det jag behövde för att komma dit jag är idag. Detta känns läskigt för mig att skriva på en offentlig plats för att jag vet att det är en enormt provocerande tanke, men det är min sanning. Alla har vi vår egen sanning som vi väljer att leva utifrån, något som ingen annan kan ta ifrån oss, som bara vi själva kan och har möjlighet att omvärdera och förändra. Utifrån min sanning tror jag att sjukdomar (inklusive cancer) är kroppens sätt att berätta för oss att det är något i livet som inte står rätt till, att det finns en del av oss som vi förnekar, trycker ner för att vi tror att vi behöver vara någon annan än den vi egentligen är, vi tror att det är något fel på oss. Denna uppfattning påverkar vårt sätt att leva livet, sätter sig i kroppen och gör kroppen fysiskt sjuk. Men nu är det dags, dags att börja visa hela världen hela mig, vem jag är: gudinna, shaman, healer, livscoach och ja, fortfarande barnmorska. Mer om dessa egenskaper ska jag utmana mig själv och dela framöver.

Detta inlägg är en hyllning till min mor som dog den 5 december 1989, i en säng på övervåningen i ett hus hon knappt kände i utkanten av Chicago. En hyllning till min mor som levde sitt liv utifrån sin egen sanning, en sanning som handlade om att göra andra glada, att se till så att jag och min syster fick det bästa av det vi behövde, en sanning som innebar att hon alltför sällan lyssnade till sina egna behov, en sanning som har gett mig den mest värdefulla lärdom i mitt liv: att jag är älskad oavsett vad jag gör, inte gör, säger, inte säger, är eller inte är.

Tack älskade mor för allt du gav mig och fortsätter att ge mig. Jag älskar dig, alltid!♥

 

Mor

How do I recognize the truth? Hur vet jag vad som är sant?

Kattis Jonsson Ludvigsson

(For english continue reading, för att läsa på svenska fortsätt till texten efter bilden.)

I am sometimes overwhelmed by information.  Information I constantly need to discern whether it’s true or not. In spite of the fact that I don’t read newspapers, don’t watch the news  and carefully choose what I read on Facebook, which maillists I sign up for, which notices I have on in my phone, there’s still plenty to sort through.

I love books. I love the world of knowledge, the vastness of inner wisdom I can tap into through books. But even here there’s plenty of information to discern. It’s like walking through a swarm of birds looking for a specific one, they’re all buzzing and I know the specifik one that I’m looking for is there. But if there are too many birds my mind gets boggled, my brain has a hard time trying to figure out which bird I’m looking for. How do I do to see the precise bird I want, to hear what’s true for me, right now?

This is something that I practice everyday, getting better at figuring out what is meant for me, the truth that is true for me. The truth I know is in that jungle of information, sometimes an outer jungle sometimes an inner jungle. I listen inwards, I ask myself how it feels, how it touches me. A prerequisite for me hearing this is that I take time for myself on a regular basis, quiet time. Time away from people, other disturbances like TV, radio, internet, mobile phone, music, thoughts about work, planning, the future, the past. Aware time with me. It doesn’t necessarily have to be meditation but meditation has helped me. What has helped me the most was a Vipassana retreat in India 16 years ago. 10 days of silence without communicating with anyone, quiet with myself, the only communication was the gong waking me up in the mornings and the guidance of the teachers. During this retreat I found that quiet place within myself, that quiet place where thoughts cease to exist, the only thing present is awarenes. On the last day, when we were allowed to start talking to each other, I found I didn’t want to, I was so at peace with just being in that inner silence.  But this is the world I want to live in, interacting with other people, not as a hermit. This retreat layed the foundation that made it possible for me to listen inwards. There are many other things that have also helped me with this, a course that helped me to listen to my soul, a therapist that helped me see my self worth, and the list goes on. The most important thing is probably the will to listen, the will to close off everything else and focus on that inner voice, to see the value of it. The will to see that this is the voice that can help me live my life, my way, to make me feel good about myself, to help me feel love and joy and futher spread love and joy from a place of love and joy.

I ”hear” this voice in different ways:

  • A voice I hear inside myself, a voice I’ve trained myself to discern from the voice of the ego
  • A feeling in my gut, it feels either open or closed, like energy is movig upwards freely or is being shut down.
  • A feeling in my body i.e. I get goose bumps, my hands get sweaty, I get a warm feeling inside, I gett tears in my eyes, my body starts shaking.
  • Sometimes I use a pendulum in front of me to get a yes or no.

There are more ways but these are the ones I use on a regular basis. This is the way I communicate with my soul, my way of recognizing the truth.

How do you do? I’d love to hear about your experiences of listening to your soul and your truth. Thank you for reading and many blessings on your path! ♥

meditation

Jag översköljs stundtals av information. Information som jag ständigt behöver ta ställning till om det är sant eller inte. Trots att jag inte läser tidningen, inte tittar på nyheterna och noggrant väljer vilket flöde på Facebook jag kollar på, vilka maillistor jag anmäler mig till, vilka notiser jag väljer att ha på i min telefon, är det mycket att ta ställning till.

Jag älskar böcker. Jag älskar den värld av kunskap, den inre värld av visdom som jag får tillgång till genom böcker. Men även här är det information att ta ställning till. Det är som att färdas i en svärm av fåglar och leta efter en speciell fågel, alla surrar och jag vet att den jag letar efter finns där. Men blir det för många fåglar blir det rörigt i mitt huvud, min hjärna får svårt att urskilja den jag letar efter. Hur gör jag då för att se just den fågeln jag behöver se, höra det som är sant för just mig, just nu?

Detta tränar jag på dagligen, att bli bättre på att urskilja det som är menat för mig, den sanningen som är sann just för mig. Sanningen som jag vet finns där i djungeln av information, ibland en yttre djungel och ibland en inre djungel. Jag lyssnar inåt, jag frågar mig själv hur det känns i mig, hur det landar i mig. Förutsättningen för att jag ska kunna höra denna inre sanning är att jag regelbundet har tid med mig själv, tyst tid. Tid fri från andra människor, andra störningar som ex TV, radio, internet, mobiltelefon, musik, tankar om jobb, planering, framtiden, dåtiden. Tid i närvaro med mig själv. Det behöver inte nödvändigtvis vara i meditation men det har hjälpt mig att träna meditation. Det som jag har haft mest nytta av var en Vipassana retreat i Indien för 16 år sen. 10 dagar i tystnad utan att kommunicera med någon annan varelse, i stillhet med mig själv, guidad av lärarna. Under denna retreat hittade jag den där tysta platsen i mig själv, den där tysta platsen där tankarna upphör att existera, det ända som finns är närvaro. Sista dagen, när vi fick börja kommunicera med varandra, märkte jag att jag inte ville prata med någon annan, det tog verkligen emot, det var så skönt att vara i den där inre tystnaden. Men det är i denna värld jag vill leva, i samspel med andra människor, inte som en eremit. Denna retreat la den grunden i mig som har gjort det möjligt att lyssna inåt. Det finns många andra saker som har hjälpt mig också, en kurs som hjälpte mig att lyssna till min själ, en kurator som hjälpte mig att se mitt eget värde, listan är lång. Det viktigaste är nog viljan att lyssna, viljan att stänga av allt annat och lägga fokus på den inre rösten, att värdesätta den. Viljan att se att denna röst är den som kan hjälpa mig att leva mitt liv, på mitt sätt, så som jag vill ha det, för att jag ska må bra, för att jag ska kunna känna kärlek och glädje och sen sprida kärlek och glädje från just kärlek och glädje.

Jag själv får kontakt med denna röst på olika sätt:

  • En inre röst som jag hör i mig, en röst jag har tränat på att höra som skiljer sig från egots röst
  • En känsla i magen, det känns antingen öppet eller stängt, att energin trycks ner eller höjs och flyter upp fritt.
  • En känsla i kroppen t.ex. att jag ryser, händerna blir svettiga, jag blir alldeles varm inombords, tårarna rinner, kroppen skakar.
  • Ibland använder jag mig av en pendel som jag håller framför mig för att få ett ja eller nej.

Det finns fler sätt men dessa använder jag mig av regelbundet. Detta är mitt sätt att kommunicera med min själ, mitt sätt att komma i kontakt med min sanning.

Hur gör du? Dela gärna av dina erfarenheter, jag tycker alltid det är kul att höra hur vi gör för att lyssna till vår egen sanning. Tack för att du läser! ♥

It’s time to heal our inner Warrior!

Kattis Jonsson Ludvigsson

(For English continue reading, for Swedish jump to the text after the picture.)

We’re done fighting the male suppressing energy. We’re done with the barricades. We’re done with the walls. All this just consumes energy we could be spending healing ourselves.

We need to heal our inner Warrior. We need to heal the collective consciousness of the Warrior.

We need to embody this energy fully so that the weapon of choice becomes love, not war.

We are the creators of this new era, an era of love and understanding, of peace and forgiveness, of magic and light, an era where we all see the divinity in one another, the beauty and the joy of this life that we’ve been given.

You are the one, the one chosen to make all this happen, every one of you are the chosen ones because we all have the ability to make change happen here and now, one step at a time.

It is crucial that we begin with the Warrior. The wounded Warrior today creates too much alienation, alienation between people and within ourselves. It creates war, war between nations, war between people, war within ourselves. It creates frustration, conflict, focus on conflict instead of focus on the warriors true purpose that is protecting light and love.

Our egos, our reptile brains have used this energy for survival. Now is the time to heal and redirect this energy towards the protection of light and love.

Find the warrior within you and ask the following questions:

  • What do you want me to do?
  • How can I heal my inner warrior?
  • How can I heal my inner fear?

If you ask these questions with an open heart you will receive answers. These answers may appear in many different forms, you may hear something, see a picture inside your head or somewhere else, you may be moved by something you see on TV or in a movie, in a magazine, or by something someone says. Be aware and pay close attention. Find that inner brave Warrior and do what you’ve been asked to do.

We need and army of Light Warriors, an army that stands confident and grounded in the Light of Love, with their swords in their sheaths and their shields at their sides, ready to be a beacon of Light and Love.

Many blessings on your journey! ♥

PS I’d love to hear your thoughts on this, a text that came to me after a meditation on the Warrior archetype.

LjusVatten

Vi är färdiga med att försöka stå emot den manliga härskarenergin. Vi är färdiga med barrikaderna. Vi är färdiga med murarna. Allt detta konsumerar bara energi som vi skulle kunna använda för att läka oss själva.

Vi behöver läka vår inre Krigare. Vi behöver läka den kollektiva medvetenheten om Krigaren.

Vi behöver förkroppsliga denna energi fullt ut så att det valda vapnet blir kärlek istället för krig.

Vi är skaparna i denna nya era, en era av kärlek och förståelse, fred och förlåtelse, magi och ljus, en era där vi alla ser det gudomliga i varandra, skönheten och glädjen i det liv som vi är här för att leva.

Det handlar om dig, du är utvald, utvald för att skapa detta, varenda en av er är utvalda för att vi alla har möjligheten att skapa förändring här och nu, ett steg i taget.

Det är avgörande att vi börjar med Krigaren. Idag skapar den sårade Krigaren alldeles för mycket isolering, isolering mellan människor och inom oss själva. Den skapar krig, krig mellan nationer, krig mellan människor, krig inom oss själva. Den skapar frustration, konflikter, fokus på konflikter istället för fokus på Krigarens sanna syfte som är att beskydda ljuset och kärleken.

Våra egon, våra reptilhjärnor har använt denna energi för överlevnad. Nu är tiden inne för att läka och omrikta denna energi för att beskydda ljuset och kärleken.

Hitta Krigaren i dig och ställ följande frågor:

  • Vad vill du att jag ska göra?
  • Hur kan jag läka min inre Krigare?
  • Hur kan jag läka min inre rädsla?

Om du ställer dessa frågor med ett öppet hjärta kommer du att få svar. Svaren kan komma på många olika sätt, du kanske hör något, ser en inre bild, en bild nån annanstans, du kanske blir berörd av något du ser på TV eller på en film, i en tidning, eller av något någon säger. Var närvarande och observera noggrant. Hitta den modiga inre Krigaren och gör det du har blivit ombedd att göra.

Vi behöver en armé av Ljuskrigare, en armé som står tryggt och stadigt i Kärlekens ljus, med sina svärd i sin slida o skölden vid sin sida, redo att vara en fyr av Ljus och Kärlek.

Med kärlek och välsignelse på din resa! ♥

PS Jag älskar att få återkoppling. Hör gärna av dig med dina tankar, funderingar kring denna text som jag fått till mig efter en meditation med Krigarens arketyp.

 

 

Sprid kärlek & ljus!

Kattis Jonsson Ludvigsson

Det händer magiska saker i mitt liv just nu. Det är väl så det blir när vi öppnar upp oss själva och lever livet utifrån själens budskap istället för egot. Det jag kommer att berätta nu får ni ta för vad det är, en upplevelse i mitt liv, antingen väcker det något i er eller så avfärdar ni det hela som en massa påhittade historier (det är vad mitt ego i början ville få mig att tro…). För ett par dagar sen fick jag en intensiv huvudvärk. Den blev bara värre och värre, och jag som aldrig har haft migrän tänkte att det måste vara så här det känns. Jag ville helst ha solglasögon på mig för att allt var för ljust, trots att det var molnigt ute. Men beröringen från glasögonen gjorde bara smärtan värre. Jag ville helst inte gör något, bara sitta i mörker. Jag mådde illa men fasade att kräkas för att det skulle förvärra smärtan. Jag satte mig ner och mediterade för att förstå vad huvudvärken handlade om. För mitt inre såg jag en tjock glasskiva som skar rakt genom huvudet och hindrade mig från att ta mig uppåt. Jag kände starkt att jag på nåt sätt skulle spränga glaset för att ta större plats i mitt liv. Det kändes inte som att glasskivan kom inifrån mig och när jag följde den såg jag inte slutet, bara att den försvann i ett mörker. Då ramlade insikten ner i mig att detta var en mörk kraft som ville släcka mitt ljus, trycka ner mig. Egot kalasade skapligt på detta, tyckte att detta bara var humbug, ”du hittar bara på det för att verka cool, mm…” Senare fick jag dock hjälp att förstå att det inte alls var påhitt. Jag tänker att precis som människor som syns offentligt på olika sätt också råkar ut för påhopp av andra som vill trycka ner dem, så händer samma sak i denna värld, den värld som handlar om energier och kontakt med själen. Jag fick bl.a. hjälp att förstå att jag kunde hantera detta precis som jag hanterar mina tankar som vill trycka ner mig (ex det där klarar du inte, ingen kommer att gilla ditt inlägg, du kommer inte få några kommentarer i din facebook grupp, mm). Jag kan istället välja att fylla mig själv med tankar som jag mår bra av (ex jag får all hjälp jag behöver, allt är precis som det ska vara, jag är älskad, jag är omhändertagen). Jag kan välja att se det för vad det är och fokusera på att sprida kärlek och ljus. Jag kan på det sättet visa att jag är här för att sprida mitt ljus, den mörka kraften kan inte stoppa mig, the force is with me!:) (den ljusa kraften alltså :))

Så inatt, natten då det var supermåne, fullmåne, månförmörkelse o allt vad det var, fick jag till mig att jag skulle starta en facebook grupp. Slump? Jag tror inte på slumpen men jag kan för lite om dessa naturkrafter för att förklara sammanhanget. Det var en märklig upplevelse för det var inte som att jag drömde, men jag var heller inte vaken… Ibland händer det saker som vi inte kan förklara, detta kan inte jag förklara just nu… Denna grupp skulle handla om att sprida kärlek och ljus i oss själva, Linköping, Sverige, ja… hela världen. Känslan i detta är både

– Själen: ”åååååå vad kuuuul!!!!” hoppar, skuttar o klappar händerna som ett litet barn inför ett kalas

– Egot: ”herregud vad pretto…. näe, detta ska vi inte utsätta oss för… vem tror du att du är? tror du verkligen att du kan förändra folk?”

– Hjärtat: ”Oj, detta är stort, det känns lite läskigt”  (en ny röst som värnar om mig och mina nyvunna framsteg i att kroppen inte längre går igång med fullt stresspåslag varje gång jag anstränger mig)

Med hjärtat hade jag ett samtal om att jag lovar att ta det lugnt, ett steg i taget, tack för att du hjälper mig att stanna kvar i nuet♥. Till egot sa jag att det inte är jag som ska förändra ”folk”; jag ska berätta om det som är sant för mig, Gud gav oss faktiskt en egen vilja så alla kan välja själva vad de vill. Du ska få hjälpa mig att få ihop det hela rent praktiskt. Vad Gud är för mig får jag kanske ta i ett annat inlägg. Jag tänker i alla fall inte på Gud som att det är en vithårig gubbe med långt vitt skägg som sitter på en tron i himlen, snarare som den gudomliga energin som finns inom oss alla och i allt runtomkring oss.

Så nu är gruppen startad. Och jag bjöd in alla mina svensktalande facebook kompisar. Det känns jätte läskigt… Samtidigt tänker jag ”men det är ju bara en facebook grupp…” Men det är väl just det, det är nog inte ”bara” en facebook grupp, framtiden får visa mig vad det kommer att leda till. Och det är just den känslan som får mig att förstå att det här är ett viktigt budskap från själen, när det pirrar i kroppen, jag känner mig skakis, det känns läskigt och urspännande samtidigt.

Så om du inte redan blivit inbjuden är du välkommen att vara med https://www.facebook.com/groups/2096072883945830/

Och känner du nån annan som också önskar mer kärlek i sitt liv bjud in dem med. För första budskapet i gruppen är just att om vi vill sprida mer kärlek i världen behöver vi börja med att älska oss själva. Mycket självkärlek önskar jag dig idag!♥

PS Den magiska slutklämmen? Huvudvärken är borta!:)

Tack Carolina, Ylva, Nellie, Ann-Lie, Annelie, Elisabet, Matilda, Monica, Eva och alla ni andra ljusvarelser som hjälper mig att sprida min kärlek och mitt ljus i världen!♥

JagÄlskarDig

 

Fy fan vad det är skönt att säga fuck you!

Kattis Jonsson Ludvigsson

Jag hade nyss en mailväxling där jag skrev att jag hade varit lydig. Jag fick svar med ordet ”Lydig…” längst upp på mailet. Det tog ett tag innan reaktionen kom. Jag började känna mig fruktansvärt obekväm, det var nåt jag var på spåret. Hela kroppen kändes som att den ville veckla ur sig ur sitt eget skinn, som att det skavde överallt, jag ville bara ut ur min egen kropp. Efter att jag suttit och gråtit en stund kände jag mitt lilla jag som varit så lydigt och gjort som alla andra har sagt. Jag kände hur vreden växte i mig. Den bara växte och växte tills jag skrek rakt ut ”FAAAAN TA DIG!” Får man säga så?… (Det sitter djupt rotat i mig att det passar sig inte att svära…) I helvete att man får! Vem i helvete har bestämt att det inte är tillåtet? Vem i helvete har bestämt att det inte är ok att svära? Vem i helvete har bestämt att man ska hålla sig på mattan och inte avvika från normen? Jag är så jävla arg att jag fyller flera sidor i min dagbok med bara svordomar… Faan!… Jävla skit!… Helvetes jävla skit!… Fuck you! … Fuck, fuck, fuck you!!!!!!…. Jag har aldrig svurit så mycket i hela mitt liv och jag har egentligen lust att fylla hela den här sidan med jävla svordomar, faan! Jävla förbannade janteskitlag! Du kan dra åt helvete!!!!! Du är för fan inte välkommen i mitt liv eller någon annans liv för den delen! Jag är arg, ingen ska för helvete säga till mig vad jag får eller inte får göra! Ingen ska för helvete trycka ner mig! Ingen ska för helvete säga till mig hur jag ska klä mig! Inge ska för fan säga till mig vad jag får säga eller inte säga! Inte till dig heller!!!!! Du har för helvete rätt att vara du! Du har för helvete all jävla rätt i världen att leva ditt liv som du vill, att göra precis det som faller dig in, att säga det som faller dig in!

svordomar

Ok, lite eftertanke här, allt detta så länge ingen skadas, där går gränsen. Och vi behöver ju inte säga fuck you till personen i fråga, det räcker att göra det för oss själva :).

Jag är uppvuxen i kulturer där det är helt normalt att tydligt visa sina känslor. Så ”gör” vi inte i Sverige. Det har funnits gånger då jag har tänkt: ”Nu drar jag, jag kan inte bo kvar i detta tysta, kontrollerade land där folk är rädda för att säga det dom känner och tycker!”. Jag förstår att det handlar om rädsla, att vi har fått lära oss att ”göra som Svenssons gör” som Alice Babs sjunger, ”inte sticka ut från mängden”. Vi har fått lära oss att om vi visar vad vi egentligen känner, säga ifrån när vi blir arga, gråta ut tills vi har gråtit färdigt när vi är ledsna, kommer andra att tycka illa om oss, att vi då kanske blir utstötta ur gruppen (jag fick höra ”gråt inte” på min mors begravning…! Om jag inte får gråta då när i hyndan ska jag då få gråta?! Tack Emil och Astrid Lindgren för att ni inte anpassade er in i konformiteten, gav mig starka svenska förebilder). Jag förstår detta, jag förstår att det finns människor som har varit med om att just hamna utanför och hur fruktansvärt jobbigt detta är. Jag förstår att detta är en av egots mardrömmar, att egot tänker att detta innebär livsfara. Men vi lever i en annan tid nu, en tid då vi kan få kontakt med andra människor, människor som skiter i om du säger ”fel” saker eller gör saker på ”fel” sätt, människor som vågar se att du duger som du är, människor som vågar älska dig för att du är just du. Människor som förstår att vi alla gör vår egen resa på vårt sätt med alla livets utmaningar på vårt eget sätt. Att vi alla gör så gott vi kan. Och framför allt, en tid då vi får hjälp att förstå att vi duger precis som vi är, att vi är älskade precis som vi är, att vi alltid är omhändertagna. Dessa insikter har tagit tid för mig att införliva, att göra dem till mina sanningar. Jag har förmodligen fortfarande en bit till att gå i detta, kommer förmodligen flera gånger gråta, skrika, kanske igen svära som bara den, för att det hjälper mig att ta plats i mitt eget liv, att ta plats i mig själv som den strålande, kärleksfulla varelse jag är!

 

Vad eller vem har du lytt? När låter du dig tryckas ner? Vem låter du hindra dig från att vara den du är? Vem har du lust att säga Fuck you! till?

 

Jag vill tacka Dag för att du speglade det jag skrev i mailet och Monica för att du lärde mig att det är ok att säga fuck you! Tack för att ni hjälper mig att växa!

P.S. Förra gången kom det inte med i utskicket hur vansinnigt tacksam jag är för mina prenumeranter och alla er som tar er tid att kommentera det jag skriver. I love you! ♥Tack! Tack! Och för i helvete tack du underbara människa för att du finns!♥♥♥♥♥♥♥

Föreställningar och magi, vad vill du tro på?

Kattis Jonsson Ludvigsson

Jag tvivlar. Det finns i mig nästan hela tiden. Det är som ett svart moln som lägger sig över allting. Skuggar ljuset, känslan av lätthet blir till tyngd, fördunklar mina drömmar o gör dom orealistiska. Detta är egot, jag förstår det. Jag förstår att det är en del av mig som jag inte kan eller ska göra mig av med, snarare lära mig att leva med och handskas så att jag kan bli vän med egot och ge den uppgifter så att den istället för att försöka sätta käppar i hjulet för min utveckling kan bidra till min framgång. En del av tvivlen har att göra med vad jag har för föreställningar om livet.

Jag är trött på att vara trött. Jag är trött på att vara sjukskriven. Har en föreställning att detta att vara sjukskriven innebär att jag inte gör någon nytta, att jag bara är en belastning. Detta med föreställningar är en stor grej för mig just nu. Det känns som att det är en nyckel i det arbetet jag gör just nu med mig själv men kanske även det arbetet jag kommer att göra så småningom med andra människor. Föreställningar, tankar om hur världen är, hur vi är, borde agera mm är som energiblockeringar. De är som små svarta moln som dämpar ljuset, som för mörka glasögon som hindrar mig från att se ljuset helt och hållet. En gång tog jag dem till mig för att jag trodde att de skulle hjälpa mig att överleva, hjälpa mig att navigera bättre i denna värld, att de skulle hjälpa mig att bli omtyckt av andra människor och således ge mig känslan att jag duger. Nu är jag dock redo att släppa taget om dessa föreställningar, låta dom singla iväg som löv på hösten, för att förmultnas och omvandlas till näringsrik jord.

Jag ser nu, så här i ljuset av det jag bidrar med i min familj och de som ibland läser min blogg och tackar mig för det jag skrivit att jag inte är en belastning som inte bidrar. Jag ser att jag bidrar på mitt sätt. Jag ser hur jag många gånger vågat säga den där obekväma sanningen som har bidragit till att en annan människa faktiskt tagit ett annat beslut i sitt liv som sedan skänkt dem mer glädje. Mitt i allt detta kommer en annan föreställning upp: ”Vem är lilla jag att komma med ”sanningar” (och jag hör en hög fnysning inombords), vem är jag att veta bättre än någon annan”. Nu kan jag se att det inte är det som är syftet, det är inte jag som vet bättre, det är min själ som vill vägleda mig och de människor som finns i min omgivning som är villiga att lyssna. Min själ som vill visa att det finns ett annat sätt att leva livet på, ett sätt som innebär frihet från vad andra tycker och tänker, frihet från föreställningar och gamla mönster, frihet att vara oss själva, de lysande varelser vi alla är. Jag är rädd när jag skriver detta, rädd för vissa som kanske läser och fnyser ”Vilka dumheter, har hon börjat bli religiös och ska försöka starta nån slags sekt?” eller ”Vem tror du att du är, komma här o säga till mig vad som är rätt o fel!!!!”. Om jag får såna kommentarer ska jag försöka ta emot dem med ett öppet hjärta, alla har vi rätt och möjligheten att hela tiden välja vilket liv vi vill leva. Detta är det livet jag väljer.

En annan föreställning jag har är att det tar tid, att det är så mycket bagage, så många föreställningar jag behöver släppa taget om att det kommer ta evigheter. Jag hör hur egot säger ”Du ska inte tro att du blir av med det bara för att du sitter här o skriver o har intentionen att bli av med det, det kommer fler, o fler, o fler föreställningar, det tar aldrig slut”. Så fördunklar egot, genom att visa att det är omöjligt, lika bra att lägga av här och nu… stanna kvar i det som är bekvämt och välbekant. Men inom mig finns en visshet att det inte är det som är sant, min intention spelar stor roll, den är avgörande i mitt arbete med att släppa taget och öppna upp för allt det magiska som faktiskt är möjligt. Varifrån kommer intentionen egentligen? Det får nog bli ett annat inlägg, en annan insikt att titta in i, men ack så viktig. 🙂

Detta med att det tar tid är en utmaning som jag tar mig an, för jag har fått lära mig att föreställningar inte alltid är sanna. Så, stay tuned för mer uppdateringar om detta med hur fort utveckling kan gå bara man är öppen för den, för jag är förbered för mirakel!

♥Vilken magi vill du skapa i ditt liv?

♥Vad är redan magiskt i ditt liv?

 

Önskar er alla ett magisk 2018!♥   

 

 

PS Kolla gärna in min senaste bild på Instagram för lite vardagsmagi 🙂https://www.instagram.com/p/Bdew4zgnVWl/?taken-by=kattisjolu

Och sist men inte minst, TACK!!!! alla ni som har skickat kommentarer!♥ Det hjälper min tro på att jag bidrar och att jag duger som jag är att bli starkare ♥ Massor med kärlek och ljus till er!!!

 

Lust är ren och skär skaparkraft!

Kattis Jonsson Ludvigsson

Sexualitet och lust är begrepp och energier som har missbrukats genom tiderna för att utöva makt människor emellan. Det har funnits en rädsla för denna magiska skaparkraft som människan har försökt kontrollera genom att lägga begreppet synd över det hela. Men vad är synd egentligen? Ett påhitt av människan. Synd som känsla finns inte, däremot skam, och denna känsla har starkt kopplats till lust. Jag tror att de flesta av oss har någon form av erfarenhet av detta. För mig har det yttrat sig i ärvda föreställningar om att min egen sexualitet är något syndigt, något fult, något jag helst ska avstå från för att det på något sätt är farligt. Jag har även haft föreställningen att om jag klär mig sexigt så drar jag åt mig syndfulla tankar från andra, mao att det är skamfyllt att klä sig sexigt. Jag är tacksam för #metoo rörelsen för att den belyser detta och står upp för friheten att vi alla har rätt att vara enskilda sexuella varelser med lustfylld energi utan maktutövande. Att vara sexuell och ha en lustfylld energi är en del av att vara människa, det är en del av vår existens vare sig vi vill det eller inte. Det är denna fantastiska energi som möjliggjort att människan finns på jorden över huvudtaget. Det är den energin som gör att allt liv finns.

 

Som tonåring blev dubbelheten i att både känna det härliga i den lustfyllda energin tillsammans med budskapet att det var något skamfyllt komplicerat. Det innebar att jag stängde av en del av mig själv, att jag kopplade bort en del av min kreativa lustfyllda energi. Än en gång förminskade jag mig själv och förstärkte föreställning att det var något fel med mig, att jag inte dög. Detta har fått enorma konsekvenser i mitt liv. Dubbelheten har dock funnits kvar. Det är som att min kropp gång på gång har velat visa mig att detta med lust är något positivt, det är en del av mig, en del av mig som inte bara handlar om sexualitet utan även om kreativitet, lust till livet själv, lust till att vara jag. Varje gång jag upptäcker att jag har stängt ner en del av mig själv fylls jag av en stor sorg, en sorg över alla år som har gått där jag inte har kunnat leva fullt ut som den jag är. Sorgen för mig är en del av läkningen, en del av självkärleken där jag vill unna mig själv ett liv i frihet, ett liv där jag är fri att leva fullt ut som den jag är, med allt som är jag, inklusive denna fantastiska energi som kallas lust som hjälper mig att älska mig själv, älska min familj, den hjälper mig att njuta av mat som jag tycker om, att måla på det sättet som jag älskar, att röra vid människor som jag älskar, att njuta av vacker natur, att njuta av musik som berör mig, att njuta av andra människor som berör något i mig som inte alls har med sexualitet att göra, att skriva, att skratta tillsammans med en vän, ja, listan kan bli hur lång som helst.

 

Hur får lusten uttryck i ditt liv? Vad betyder lust för just dig? Vad har du för föreställningar om lust? Föreställningar som hjälper dig eller hindrar dig, eller både och?

 

Min själs budskap är:

 

Lust är ren och skär skaparkraft

 

Hur vill jag då använda denna skaparkraft i mitt liv? För att svara på denna fråga har jag skrivit en affirmation.

Lust

Affirmationer är positiva meningar som hjälper oss att manifestera det vi önskar i våra liv. Ju oftare vi säger dessa meningar desto större kraft och effekt får de. De bästa affirmationer för mig är de jag skapar själv utifrån mina behov och min önskan. Om du vill skapa en eller flera egna affirmationer så finns det några enkla tips:

  • Utgå ifrån något du vill skapa som känns viktigt för dig
  • Var så kortfattad och enkel som möjligt
  • Undvik att använda negationer ex ord som inte, hjärnan tolkar ofta i bilder och hoppar då över ordet inte så om du exempelvis säger ”Jag ska inte röka mer” tänker hjärna ”Jag ska röka mer” och du får motsatt effekt. Istället kan du säga ”Jag har den styrkan som krävs för att vara rökfri”
  • Använd ord som förstärker det positiva du villa skapa istället för det du vill undvika
  • Gör gärna en fin bild av din affirmation och sätt den på en plats där du ser den ofta, men kom ihåg, skriv hellre en post-it lapp som blir av istället för att fastna i att du inte får till en ”fin” bild.

 

Lycka till med din lustfyllda skaparkraft! Den finns där för att förgylla ditt liv!♥

 

P.S. Dela gärna med dig av dina erfarenheter av lust eller något annat 🙂

Att älska mig själv, en resa till helheten

Kattis Jonsson Ludvigsson

Imorse vaknade jag med huvudvärk. Axlarna, nacken, käken, allting var krampartat. Jag kom inte ihåg vad jag hade drömt, bara att jag hade en känsla att jag var arg. Jag låg kvar som jag brukar, för att hitta mig själv, släppa taget om det jag inte längre behöver, öppna upp min intuitiva förmåga att ta till mig budskap från själen och slutligen känna tacksamhet. Allt var dock trögt. Tacksamheten kom jag inte ens i närheten av att känna. Senare på förmiddagen när jag kände in vad jag skulle göra fick jag till mig att jag skulle måla. Jag kände inte riktigt lusten till det men jag vet vid det här laget att när jag får ett budskap och följer det så blir det bra. Jag plockade fram en tavla jag började på för flera år sen och tänkte att nu kan jag i alla fall vara ”nyttig” och avsluta den… Jag kände mig ledsen och det blev så tydligt alla gånger jag som liten har försökt göra ”fina” saker för att få uppmärksamhet och känna att jag duger. Jag stannade kvar i känslan och frågade mitt lilla jag vad hon ville: måla vidare, rött. Jag plockar fram ett nytt papper, vattenfärger och målar pappret rött. Jag fortsätter måla på bara känslan och tårarna väller upp och jag inser hur jag har klandrat mig själv för att jag fortfarande vill visa för andra det jag gör, fortfarande vill känna den där glädjen inombords när någon annan uppskattar det jag har gjort, att detta på något sätt bidrar till en känsla av helhet i mig. Jag hör själen viska:

 

  • Älska denna del av dig själv, älska ditt behov av bekräftelse, älska dina tårar, älska känslan i dig av att vara värdelös, älska delen av dig som känns liten och obetydlig, älska delen i dig som känner sig misslyckad, detta är en del av din storhet, älska hela dig. Hela du är älskad hela tiden.

 

Då börjar jag förstå (inte helt, detta med att förstå saker för mig tar ibland tid, som att upptäcka en ny skog, att dimman inte lättar helt på en gång, utan bit för bit, men jag ser att det är en skog), budskapet jag fick med mig från en retreat jag var på nyligen #shineyourlightretreat med @carolinagardheim, ”Jag är hel, alla är hela”. Jag har hittills älskat delar av mig själv, det är jag tacksam för. En del av mig har dock fortsatt att ställa kravet att jag behöver rensa bort andra delar som inte duger. Ett exempel på detta är att jag just har svårt att göra saker bara för att jag har lust, utan att vilja visa upp det för någon annan. Det här för mig är kopplat till föreställningen att vara hel innebär att man inte behöver bekräftelse från någon annan, att jag ska klara av att göra något bara för mig själv. Och jag har försökt!!!! Mångder med gånger, men hela tiden har det legat en längtan efter att dela med mig och till det känslan av misslyckande. Men jag börjar se att detta är en del av mig nu, en del som jag är ganska sugen på att börja älska, börja njuta av, för mitt i det hela inser jag att jag gör det för mig själv också, jag njuter ju av det hela tiden, att dela det blir som grädden på moset. Ja, att älska mig själv är verkligen ett äventyr, en resa till att upptäcka att jag faktiskt är hel (jag är inte framme än :), men jag ser några fler träd i skogen).

Tack för att du läser! Så här blev det jag målade, och har du lust att kommentera blir jag säkert glad :).

 

IMG_5520

Tillägg

En stund efter att jag lagt ut texten ovan insåg jag hur det som jag har sett som en negativ del av mig själv kanske t.o.m. är en av mina stora gåvor. Jag har många gånger funderat över vad som är min grej i livet, vad är just jag här på jorden för att göra. En stor fråga som jag inte har ett klart svar på än. Jag har mina aningar och en av dom är just detta, att dela med mig av mig själv, att visa vem jag är, hur jag hanterar utmaningarna i mitt liv och dela med mig av de verktyg som har hjälpt mig att hitta rätt i mitt liv. Nyckeln för mig i detta är den känslan av helhet det ger mig när jag delar med mig av mig själv. Jag inser att det inte längre handlar om att få bekräftelse på det sättet som jag behövde tidigare. Det var ju precis det själen sa: ”detta är en del av din storhet”. Jag är överväldigad! Tacksam över en sån fantastiskt insikt, en sån vacker gåva!

Tack!♥