Förra gången skrev jag om rädsla, ett ämne som det finns mycket att skriva om och som jag tror de flesta av oss upplever på vårt eget sätt. Det vore jätte kul om du ville dela med dig av hur du upplever rädsla i ditt liv. Vad är du rädd för? Hur påverkar rädslan ditt liv? Självklart kan du vara anonym. Jag tror att när vi delar med oss så blir rädslorna lite mindre läskiga. T.ex. som det där stora läskiga monstret med dreglande vassa tänder och livsfarliga klor som bor i garderoben, när vi väl tittar så var det inte ett riktigt monster men vår föreställning om det var att det var på riktigt. Eller tanken att chefen kommer att såga mitt förslag, eller att min kompis inte kommer vilja vara min kompis om jag säger att jag inte orkar ses, eller att jag kommer bidra till att mitt barn hamnar utanför om jag inte tillåter hen att skaffa den pryl som ”alla kompisarna har”. Föreställningen påverkar således vårt agerande på ett sätt som inte alltid gagnar oss. Vi ligger kvar i sängen och är rädda och kan inte somna, vi börjar vantrivas på jobbet för att vi inte får utlopp för vår kreativitet, vi tappar lusten i relationen till vår kompis för att umgänget inte styrs av ärlighet, vårt barn växer upp i tron att det är prylen som gör att hen duger. En annan aspekt av att dela med sig är att se det som en gåva till andra. Jag har så många gånger tagit del av andras liv och känt att det väcker något i mig. Detta är gåvan: att ge andra möjligheten att spegla sig i din berättelse.
Vad är då motvikten till rädslor?
TILLIT
Egot: Ha! Hur ska du kunna lita på andra när du inte ens kan lita på dig själv?! Du vet ju aldrig vad som egentligen kommer att hända, hur ska du då kunna ha tillit? Nä, det är bättre att planera, planera och åter planera så vet du hur det kommer att bli, då är det åtminstone du som styr skutan. Du måste ju ha koll på saker, då vet du vad du har. Du kan ju inte lämna allt vind för våg, hur skulle det se ut? Hur tror du andra skulle tänka om du sa ”Jag behöver inte ha kontroll, jag litar på att det löser sig ändå”? Det är ju helt galet, du måste ju ha en plan att komma med för att visa andra att du vet vad du håller på med. Annars börjar andra bestämma över dig, om inte du själv redan har bestämt hur saker och ting ska bli. Du måste ju veta vart du är på väg och var du har saker och ting.
Själen: Utifrån rädslan stiger oförmåga till tillit samt behovet att kontrollera livet genom att planera. Livet är ständig förändring, därför fungerar inte detta ständiga planerande och försöket att kontrollera tillvaron. Planerandet kräver mer energi än den ger eftersom förutsättningarna ständigt förändras och planen då måste ändras. Livet är ett flöde som ständigt ger dig möjlighet att göra val. Det är här du kan öva din tillit, att känna in vilket val som känns bäst i dig och då lita på att det är rätt. Att känna tillit kräver övning. En bra början är att respektera dina känslor och göra val utifrån dessa. För gärna dagbok och se resultaten. Däri hittar du tilliten, när du ser att du har den kunskapen du behöver i dig, att de val du gör utifrån det din känsla säger ger resultat som är för ditt bästa. Precis som med allt annat, kan det ta lite tid innan resultaten blir tydliga. Ju mer du övar desto tydligare blir det. Men var beredd, egot är lynnigt och kommer gång på gång försöka övertyga dig om att följa dess väg istället. Ha förtröstan, du är inte ensam i dina försök att följa din egen väg. Vi är många som vill välja en annan väg än egots.
Jag tränar dagligen! Flera gånger om dan! Jag fick inte med mig hemifrån att mina känslor var viktiga vilket har lett till att jag gång på gång har kört över mig själv. I början var det tom svårt att komma i kontakt med mina känslor.
I samtalet ovan tycker jag att skillnaden mellan hur egot talar och hur själen talar är väldigt tydligt. Egot använder gärna ord som måste, borde, kontroll. Egot jämför gärna mig själv med andra och tycker att det är viktigt att se bra ut, göra rätt mm inför andra människor. Själen däremot har en stödjande tillitsfull ton i hur den uttrycker sig. Själen vet att jag är en del av mänskligheten och behöver inte andras godkännande för att duga. I själens ögon är jag älskad precis för den jag är. Känslan i kroppen för mig är helt olika, jag kan ibland känna hur jag blir stel i kroppen när jag låter egot bestämma över mig, att det som kallas fight or flight tillståndet aktiveras i mig. Detta är för mig stress, och det som tar slut på min ork istället för att hjälpa mig komma in i ett flöde där kroppen slappnar av och jag kan ta emot av det överflöd som finns runtomkring mig hela tiden. Att ta emot av flödet för mig innebär exempelvis att ta emot ett leende från kassörskan, en kommentar från en annan människa som påminner mig om något jag glömt, att stanna kvar i den känslan av tacksamhet för att jag får det jag behöver så länge jag tillåter mig själv att vara tillitsfull.
Om det känns rätt välkommen att öva tillit med mig! ♥