Detta är en fråga som jag ställt mig själv många gånger. För mig har kärleken ibland varit ett fullständigt mysterium och andra stunder det mest självklara som finns. Jag fick som barn lära mig att kärlek ofta var villkorad, att jag dög så länge jag gjorde vissa saker: mina läxor, betedde mig på ett visst sätt inför andra, klädde mig på ett speciellt sätt, osv. Många av dessa saker gick hand i hand med att det som kändes rätt för mig var inte accepterat, alltså var jag inte älskad för den jag var, utan för det jag gjorde som var rätt i andras ögon. Detta har i sin tur inneburit att kärlek också varit komplicerat när det kommer till relationer. Jag har ofta sökt bekräftelse för att jag duger i mina relationer snarare än att vara tillsammans med någon enbart av kärlek. Detta har fått som konsekvens att jag har villkorat kärleken till mig själv, att prestera för att känna att jag duger blev en del av livet. En del av livet som fick konsekvensen att jag till slut gick in i väggen. Vad säger då egot och själen om kärleken?
- Egot: Kärleken är ett påhitt för att människor ska kunna utöva makt över varandra. Sann kärlek finns inte. Det ser du väl själv? Den stannar ju aldrig kvar en längre stund… den är flyktig och opålitlig. Det är bättre att försöka ha kontroll över sina känslor, att hålla dom i schack, så att de inte okontrollerat börjar styra ditt liv. Du måste med förnuft styra så att du har kontroll över läget och kan ha kontroll över utgången.
- Själen: Kärleken är själva essensen till livet. Det är kärleken som skapar liv, kärleken som upprätthåller liv. Kärleken som form är oändlig. Den kan inte kontrolleras, den bara är. Men du kan ge plats för kärleken i ditt liv genom att släppa taget om föreställningar som exempelvis att du inte duger, att det är något fel på dig, att andra inte tycker om dig, att du måste göra vissa saker för att duga. Du är redan älskad för precis den du är. Kärleken finns alltid där, oavsett om du känner den, ser den eller inte. Bara för att du inte upplever den betyder det inte att den inte finns. När du inte känner den stanna upp, känn efter vad som händer i din kropp. Fråga kroppen vad den behöver. På det sättet kan du öva på kärlek till dig själv. För att komma åt den villkorslösa kärleken behöver du öva upp den till dig själv. Träna på att känna att du duger, tänk tanken, låt den sjunka in, oavsett om du tror på den eller inte. Ju oftare du tänker tanken, säger det högt till dig själv, ju starkare kommer känslan att bli, att du faktiskt duger och är älskad som du är. Varsågod, säg det till dig själv nu:
JAG DUGER PRECIS SOM JAG ÄR
JAG ÄR ÄLSKAD PRECIS FÖR DEN JAG ÄR
Ja, precis som med allt annat blir självkärlek och kärleken till andra lättare ju mer jag övar på den. Det finns mängder av saker att göra för att öka kärleken till sig själv. Detta är exempel på saker som jag har gjort och gör för att öka min villkorslösa kärlek till mig själv
- Säga affirmationerna ovan till mig själv regelbundet, speciellt när egot rackar ner på mig
- Känna efter vad jag behöver: vad är jag sugen på att äta, när behöver jag vila/sova, när behöver jag röra på mig och på vilket sätt?
- När jag ska stämma träff med någon ställer jag mig frågan: hur känns det i mig att träffa hen? Blir jag glad av det eller inte? Jag låter detta bestämma om jag sen träffar vederbörande eller inte
- Stå framför spegeln, titta på mig själv och säga ”Jag älskar dig”. Detta kan i början kännas konstigt och väcka känslor, en bra bearbetning för att släppa taget om hinder för självkärlek
Det finns många fler saker man kan göra för att öva på självkärlek, det skulle kunna fylla en hel bok. Vad känner du för att göra, känna, säga för att bejaka den kärleken du har för dig själv? Vad brukar du göra, säga eller känna? Dela gärna med dig och sprid kärleken ♥
Men som svar på frågan Vad är kärlek? tror jag att var och en behöver hitta svaret i sig själv, hitta den där känslan inom sig själv där jag duger precis som jag är ♥
Så fint att få läsa! Ger mig mycket. Det du skriver i dina blogginlägg hittills handlar om kärlek, tillit och rädsla. Jag tror verkligen de är så grundläggande känslor och begrepp för oss människor att fundera över och försöka lära oss att känna igen. Mycket av problem i vårt samhälle/värld handlar om brist på kärlek mellan människor, natur och djur och till sig själv. Det skapar rädsla och avsaknnad av tillit. Därför så intressant och viktigt att du skriver om detta.
Tack Pernilla!
Det värmer gott i hjärtat!