Fy fan vad det är skönt att säga fuck you!

Jag hade nyss en mailväxling där jag skrev att jag hade varit lydig. Jag fick svar med ordet ”Lydig…” längst upp på mailet. Det tog ett tag innan reaktionen kom. Jag började känna mig fruktansvärt obekväm, det var nåt jag var på spåret. Hela kroppen kändes som att den ville veckla ur sig ur sitt eget skinn, som att det skavde överallt, jag ville bara ut ur min egen kropp. Efter att jag suttit och gråtit en stund kände jag mitt lilla jag som varit så lydigt och gjort som alla andra har sagt. Jag kände hur vreden växte i mig. Den bara växte och växte tills jag skrek rakt ut ”FAAAAN TA DIG!” Får man säga så?… (Det sitter djupt rotat i mig att det passar sig inte att svära…) I helvete att man får! Vem i helvete har bestämt att det inte är tillåtet? Vem i helvete har bestämt att det inte är ok att svära? Vem i helvete har bestämt att man ska hålla sig på mattan och inte avvika från normen? Jag är så jävla arg att jag fyller flera sidor i min dagbok med bara svordomar… Faan!… Jävla skit!… Helvetes jävla skit!… Fuck you! … Fuck, fuck, fuck you!!!!!!…. Jag har aldrig svurit så mycket i hela mitt liv och jag har egentligen lust att fylla hela den här sidan med jävla svordomar, faan! Jävla förbannade janteskitlag! Du kan dra åt helvete!!!!! Du är för fan inte välkommen i mitt liv eller någon annans liv för den delen! Jag är arg, ingen ska för helvete säga till mig vad jag får eller inte får göra! Ingen ska för helvete trycka ner mig! Ingen ska för helvete säga till mig hur jag ska klä mig! Inge ska för fan säga till mig vad jag får säga eller inte säga! Inte till dig heller!!!!! Du har för helvete rätt att vara du! Du har för helvete all jävla rätt i världen att leva ditt liv som du vill, att göra precis det som faller dig in, att säga det som faller dig in!

Ok, lite eftertanke här, allt detta så länge ingen skadas, där går gränsen. Och vi behöver ju inte säga fuck you till personen i fråga, det räcker att göra det för oss själva :).

Jag är uppvuxen i kulturer där det är helt normalt att tydligt visa sina känslor. Så ”gör” vi inte i Sverige. Det har funnits gånger då jag har tänkt: ”Nu drar jag, jag kan inte bo kvar i detta tysta, kontrollerade land där folk är rädda för att säga det dom känner och tycker!”. Jag förstår att det handlar om rädsla, att vi har fått lära oss att ”göra som Svenssons gör” som Alice Babs sjunger, ”inte sticka ut från mängden”. Vi har fått lära oss att om vi visar vad vi egentligen känner, säga ifrån när vi blir arga, gråta ut tills vi har gråtit färdigt när vi är ledsna, kommer andra att tycka illa om oss, att vi då kanske blir utstötta ur gruppen (jag fick höra ”gråt inte” på min mors begravning…! Om jag inte får gråta då när i hyndan ska jag då få gråta?! Tack Emil och Astrid Lindgren för att ni inte anpassade er in i konformiteten, gav mig starka svenska förebilder). Jag förstår detta, jag förstår att det finns människor som har varit med om att just hamna utanför och hur fruktansvärt jobbigt detta är. Jag förstår att detta är en av egots mardrömmar, att egot tänker att detta innebär livsfara. Men vi lever i en annan tid nu, en tid då vi kan få kontakt med andra människor, människor som skiter i om du säger ”fel” saker eller gör saker på ”fel” sätt, människor som vågar se att du duger som du är, människor som vågar älska dig för att du är just du. Människor som förstår att vi alla gör vår egen resa på vårt sätt med alla livets utmaningar på vårt eget sätt. Att vi alla gör så gott vi kan. Och framför allt, en tid då vi får hjälp att förstå att vi duger precis som vi är, att vi är älskade precis som vi är, att vi alltid är omhändertagna. Dessa insikter har tagit tid för mig att införliva, att göra dem till mina sanningar. Jag har förmodligen fortfarande en bit till att gå i detta, kommer förmodligen flera gånger gråta, skrika, kanske igen svära som bara den, för att det hjälper mig att ta plats i mitt eget liv, att ta plats i mig själv som den strålande, kärleksfulla varelse jag är!

Vad eller vem har du lytt? När låter du dig tryckas ner? Vem låter du hindra dig från att vara den du är? Vem har du lust att säga Fuck you! till?

Jag vill tacka Dag för att du speglade det jag skrev i mailet och Monica för att du lärde mig att det är ok att säga fuck you! Tack för att ni hjälper mig att växa!

P.S. Förra gången kom det inte med i utskicket hur vansinnigt tacksam jag är för mina prenumeranter och alla er som tar er tid att kommentera det jag skriver. I love you! ♥Tack! Tack! Och för i helvete tack du underbara människa för att du finns!♥♥♥♥♥♥♥